Hon rear ut sin själ – allt ska bort!

Johan Malmberg om Julie Delpys "2 dagar i New York".

Jag har precis hämtat mig från Julie Delpys påfrestande kärleksförklaring till sin festliga familj i "Jag minns en sommar", så är det dags för henne att släpa med farsan Albert till New York. Alltså, detta gäller inte bara Josef Fares och Julie Delpy, den där idén på att era supersköna farsor kan improvisera ihop en film är alltså ingen bra idé.

Albert är där för att hälsa på dottern Marion (Julie Delpy). Ni minns gänget från "2 dagar i Paris" då Marion var ihop med Jake (Adam Goldberg) som hon blev gravid med. Nu är det förhållandet slut och Marion och sonen bor ihop med Mingus (Chris Rock). Upplägget är väldigt enkelt, ett jöve fransoser åker till New York och spelar upp ungefär alla schabloner om fransman som finns. Komik uppstår, eller inte.

I centrum står pappa Albert som öppnar filmen med att försöka smuggla in, voilà, ostar! Han anländer i sällskap med dottern Rose, en kolerisk pratkvarn som gillar att flasha sig naken framför män, och hennes odräglige pojkvän Manu (Alexandre Nahon) som spelar kusinen från landet som röker på och tvångsmässigt droppar fördomar om svarta. Den här samlingen Cro Magnon-varelser har alltså nu förflyttat sig till amerikansk nutid...

Så illa? Nej, det är det ändå inte. För Julie Delpy må gilla sina fransk-amerikanska kulturkrockar lite för mycket, men hon vet samtidigt hur man gör flödande dialogstark komedi. Filmens stora behållning, och det här trodde jag aldrig i livet att jag skulle säga, är Chris Rock. För en gång skull nedtonad, sparsam med uttryck går han omkring och lider under den franska invasionen och fäller lite lagom sardoniska repliker. Och när väl de franska excesserna tonas ned växlar Delpy in på spåret att göra sina dubbla identiteter till ett Fausttema. Som konceptkonstnären Marion säljer hon sin själ där på Manhattan. Köparen Vincent Gallo (!) ropar för övrigt in den för ett reapris.

Låter det som några spår för mycket, låter det alldeles rätt. Det är synd, för Delpy har det där fjäderlätta anslaget som en gång borde kunna bli till en stark relationsfilm. Bara hon kunde lämna de där svårt slitna kommentarerna om kulturskillnader som börjar stinka som pappa Alberts insmugglade ostar.

Johan Malmberg
johan.malmberg@hd.se 042-489 92 31