Vakna!

Gunnar Bergdahl hittar inget begripligt manus i "Hypnotisören".

En riktig bra film har just hypnotisk förmåga. Tyvärr saknas den helt i "Hypnotisören". Det räcker sannerligen inte att en tilltufsad och orakad Mikael Persbrandt räknar ner och säger att jag ska slappna av och lita på honom. Det enda jag ser på bioduken är en schizofren film i akut behov av manuskriptterapi.

Nu tillhörde jag inte de som föll i farstun för romanen när den kom häromåret. Redan dess 570 ordrika sidor hade bekymmer med trovärdighet och logik. En pillerknarkande hypnosexpert med krackelerande äktenskap och kidnappad 15-åring med blödarsjuka. En annan 15-åring med övermänskliga krafter som reser sig från vilken medvetslöshet som helst för att köra skalpellen i närmsta sjuksyrra och sprinta ifrån polisbilar och helikoptrar med droppslangarna rasslande runt fötterna. En samling supersmarta mentalpatienter som i värsta mastermindstilen genomför lika välplanerade som komplicerade brott på norrländsk distans. Och så den där karbonkopian på Wallander... Allt tryfferat av avvägda doser av snedvriden sexualitet och lite lagom av den vanliga sorten.

Men om romanen var svårbegriplig är filmatiseringen obegriplig. Inget hänger ihop. Manusförfattaren heter Paolo Vacirca och har under nerkokningen sett till att här finns logiska luckor lika stora och djupa som Grand Canyon. Särskilt förtjust är jag i gåtan hur den medellösa galningen tydligen transporterar både sig själv och kidnappningsoffer från sjukhus till det filmiska Norrlands inland i ett enda litet filmklipp. Det kräver djup hypnos för att köpa!

Men vem bryr sig om sånt nu när LASSE HALLSTRÖM (fall på knä!) återvänder från HOLLYWOOD efter 24 år till svensk film med HOLLYWOODSTJÄRNAN och hustrun LENA OLIN! Äntligen glans över sjö och strand och den trista svenska grå publikföraktande socialrealismen. "Hypnotisören" är förstås årets bästa svenska film. Saken är Oscar. Skäms på er i Filminstitutets uttagningsjury! Var ni hypnotiserade av budgetens storlek?

Det räcker faktiskt inte med några helikopterbilder över ett frostbitet Stockholm på det där Hollywoodviset vi har sett så många gånger, inte med hyfsat filmiskt hantverk och blodiga brottsplatser, inte med Olin och Persbrandt i äktenskapligt gräl (även om just där finns antydan till en helt annan och betydligt mer intressant filmberättelse som inte alls har med det här krimkommersiella spektaklet att göra, här slutar det givetvis med kärnfamiljens återuppståndelse). Det duger helt enkelt inte! Möjligen för den TV4-kväll som är filmens givna slutstation.

Jag råkar se filmen samma dag som hovrätten upphäver domarna mot "Thomas Quick" i ytterligare två mordfall. Det ger en parodisk ram åt stackars Persbrandt, här expert på just förträngda minnen, som försänker Olin i hypnos medan Hallström låter oss bevittna hur det ser ut där inne i skallen när man vandrar på det undermedvetnas ängar och "minns" det man glömt. Avsnittet är filmens ofrivilliga komiska höjdpunkt och ljudet av flaxande kalkonvingar överröstar för en kort stund den envisa thrillermusiken. Ja visst ja, det ska ju vara oavbrutet spännande det här.

Persbrandts hypnotisör räknar upp. Men jag sitter redan vaken tillsammans med min fråga: Varför vill man berätta om psykiskt sjuka, psykopatiska tonåringar, samlevnadsproblem, socialt utanförskap och desperation utan allvar, empati och sammanhang?

Se veckans alla filmrecensioner:

Laurence Anyways: Underbara underbarn!

"2 dagar i New York". Hon rear ut sin själ – allt ska bort!

Sammys äventyr 2: Sammy simmar igen

The Punk Syndrome: Kärleken, livet, punken

Looper: Snillrika tidsresor

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06