Dreddfullt

Johan Malmberg om actionfilmen "Dredd".

När serien Judge Dredd blev film på 90-talet var det med Stallone, en illa adderad kärleksaffär och inte minst tog huvudpersonen av sig hjälmen – en dödssynd för puritanerna i publiken.

Judge Dredd är ju en beckmörk dystopi som utspelar sig i en fascistisk stat med ett rättsystem där hårdföra domare är polis och bödel i en och samma person.

När Alex Garland skriver manus till nya independentversionen av "Dredd" tar han tillbaka serien till en extremt tvådimensionell grafisk kvalitet – uttryckt i 3D.

Vad jag menar är att manuset är lika renlärigt som löjligt förenklat, Judge Dredd i Karl Urbans gestaltning (?) får med sig den synska rookien Anderson (Olivia Thirlby) på ett uppdrag i MegaCitys mörkaste inre. Duon hamnar i ett isolerat höghus på 200 våningar, ett överbefolkat helvete som helt isoleras från omvärlden och styrs av Lena Headys extremt hårdföra gängledare MaMa. Hennes gäng livnär sig på den nya drogen Slo-Mo, som får pundarens sinnen att röra sig i slow-motion.

Slow motion som filmens kärna, en våt dröm för en filmfotograf! von Triers fotograf Anthony Dod Mantle låter offren falla, blöda, lida i 3D – men den enda bestående effekten är att framhäva manusets grafiska 2D. Medvetet gjort, men stentrist i längden likväl.

Att John Wagner och Carlos Esquerra skapade serien under Thatcherårens skoningslösa nyliberalism var inte utan betydelse, men det bortser liksom Pete Travis helt ifrån.

Ingen annan berättelse synliggörs här bortom Urbans stelopererade actionface – det är synd.

Johan Malmberg
johan.malmberg@hd.se 042-489 92 31