Bland grisar och minnen

Malin Krutmeijer om den svenska debutfilmen "Lycka till och ta hand om varandra".

”Lycka till och ta hand om varandra”, säger Alvar till de träfigurer som han och nyfunna vännen Miriam placerar ut i det lilla samhället där de bor.

Han, en grå cancersjuk pensionär, och hon, en ilsken, udda 15-åring, har träffats på vårdcentralen, varpå hon trängt sig på i den fantasivärld som Alvar bygger i sitt garage.

Här snickrar han miniatyrversioner av allt som han och hans döda fru Marianne drömde om men aldrig gjorde. De besökte aldrig Venedig, och de köpte och renoverade aldrig någon gammal skola. De fick heller aldrig några barn, vilket fick Marianne att ägna resten av livet åt att snida träfigurer i ren sorg.

Som en annan Vilse i pannkakan sitter Alvar nu här med hela sin inre verklighet manifesterad framför sig. Miriam skriver för sin del på en saga för att stå ut med känslan att vara osedd av alla, utom mormor i Schweiz som skickar små brev och choklad på posten.

Att Jens Sjögren, som har en bakgrund inom reklamfilmen, i sin långfilmsdebut har inspirerats av 70-talets barn-tv är tydligt. Berättandet är långsamt, den murriga realismen skruvas till med absurda inslag och Carl Johan de Geer – känd bland annat för emblematiska ”Tårtan” – dyker upp i en liten roll.

En annan inspirationskälla är gissningsvis Roy Andersson och hans vardagshjältar, bleka färgskala och välkomponerade tablåer.

Skillnaden är att syftet här, vad jag kan se, enbart har varit att göra en ”varm” och ”charmig” film. Inspirationen verkar alltså vara rent estetisk: det bränns inte riktigt bakom gesterna, och allt det gråknasiga ter sig ändå väldigt prydligt.

Till och med radhussvågerns fascination för att spränga saker i luften ekar tomt av manuskonstruktion, trots att Johan Ulveson gör rollen med den rätta vilda blicken i ögonvrån. Det är samma sak med de övertydliga kontrasterna: tossiga pappor mot kontrollfreakiga mammor, ung arg tjej mot tystlåten farbror, ödmjuke Alvar mot småstadsbrackige kompisen Stig och så vidare.

Men filmen lyfter i enskildheterna: i den fina skådespelarensemblen (där unga Claudia Neij i rollen som Miriam dock nog hade behövt mer stöd i regin), i några väldigt roliga replikskiften, och i scenerna mot slutet när den udda vänskapen faktiskt bottnar och blir riktigt rörande.

Malin Krutmeijer
malin.krutmeijer@telia.com