Politik är att drömma

Malena Janson grips av norska dokumentären "Till ungdomen".

Tre av de unga flickor som flydde via vattnet från Utøya den 22 juli i fjol kände efter ett tag att de inte orkade simma mer. Då började de sjunga Nordahl Griegs hymn "Till ungdomen" och med förnyade krafter lyckades de ta sig säkert i land.

Kari Anne Moes debut som dokumentärfilmare handlar egentligen inte om dessa tre flickor. Filmen skulle över huvud taget inte göra AUF:s sommarläger 2011 till någon central händelse i berättelsen. Men så blev det.

Regissören reste från Utøya på förmiddagen och samma eftermiddag låg en av hennes huvudrollsinnehavare och tryckte under en mörkgrön regnkappa i en bergsskreva för att undgå massmördaren. Den färdiga filmen är en hyllning till alla de som är – och alla de som om de ännu levde kunde ha blivit – vår framtid.

Vi följer fyra av dem: Johanne, Sana, Henrik och Haakon. De är starkt engagerade i var sitt politiskt parti och de ska tillbringa delar av sommaren med att förbereda sig för de viktiga skolval som hålls en vecka före valet till Stortinget.

I Norge är skolvalen en nationell angelägenhet. De föregås av politiska debatter som de unga själva deltar i och arrangerar, de har extremt höga deltagarsiffror och resultaten av dem redovisas i nyheterna.

Så filmens fyra huvudpersoner övar debatteknik, reser på studieresor och diskuterar med familj och vänner. De har olika bakgrunder, olika förutsättningar och olika personliga egenskaper – men drivs av samma tro på att de med hjälp av politiken kan förändra världen.

När terrordåden inträffar drabbas de också alla, men på olika sätt. Johanne är där, hon är den som trycker i bergsskrevan, och i en lång sekvens berättar hon rakt in i kameran, detalj efter detalj, vad hon upplevde. Hon beskriver utförligt en döende flickas skrik, mördarens marschliknande gångstil, hur hennes fötter domnar bort under trycket från sin väninnas kroppstyngd. Sana tvingas direkt efter händelserna utstå islamofoba glåpord på stan. Henrik får känna på motgångar när hans parti anklagas för att ha del i det som hänt.

Men det är inte bara den ofattbara historien som gör Kari Ann Moes film minnesvärd. Med ömsinthet och respekt skapar hon fyra människoporträtt.

Det kan ju låta som en självklarhet i en dokumentär om fyra människor men är inte alls det – i synnerhet inte om det är fyra unga personer tillika fyra politiskt engagerade personer som porträtteras.

Vanligtvis rollsätts och redigeras ungdomar i film för att företräda en viss typ: bitchig, bratsig, alternativ, nördig eller vanlig.

Och politiskt engagerade personer i film brukar på ett liknande sätt reduceras till parodiska företrädare för sina åsikter.

Men i Moes film framstår Johanne, Sana, Henrik och Haakon som levande, komplexa människor som alla väcker vår sympati.

Det är en värdig hyllning till ungdomen.

Malena Janson
malena.janson@mail.film.su.se