Liket lever

Mattias Dahlström gillar en ovanlig Bondfilm.

James Bond firar 50 i år. Ingen annan filmserie har pågått lika länge. Trots, eller tack vare, att vi faktiskt inte vet särskilt mycket mer om honom än hur han gillar sin martini och att han har en licens att döda. James Bond har alltid varit ett blankt papper, en tyst hämnare att projicera manliga playboydrömmar på.

Fram till nu. För ”Skyfall” vill något annat. Det är en film lika mycket om fenomenet James Bond som ännu en Bondfilm. Vill man går det alldeles utmärkt att kalla det för en metafilm.

I inledningen av ”Skyfall” har agent 007 med rätt att döda tröttnat. Innan förtexterna har han till och med förklarats död. Efter att ha offrats av sin chef M under ett uppdrag tros han ha förlorat livet. I själva verket sitter han vid en bardisk och dricker alldeles för mycket whiskey. Men det säger han inte till någon. Allra minst arbetsgivaren.

Ett bombdåd mot den brittiska underrättelsetjänsten MI6 får honom till slut att återuppstå från de döda och återtas i tjänst, trots att han är i dålig form. Hotet visar sig främst riktas mot Judi Denchs sammanbitna M, och snart är Bond ute på fältet igen. Med i spelet. Även om spelplanen ritats om ordentligt. Terrorism kan man utföra med datorn, fienden har inga nationsgränser, vem som helst kan köpas, ingenting kan skyddas.

Från och med nystarten av filmserien med den alldeles strålande ”Casino Royale” 2006 har Bondfilmerna handlat alltmer om vem den enigmatiske agenten egentligen är, vad som får honom att fungera, vilket pris han fått betala för det liv han lever och inte minst – hur fungerar han i ett samhälle, i en värld, som skiljer sig ganska monumentalt med den för 50 år sedan.

Tematiken i ”Skyfall” kretsar kring förändring och hur snabbt det nya ersätter det gamla. Till och med filmens skurk, en alldeles ljuvligt ondskefullt och maniskt hämndlysten Javier Bardem, har tvingats ersätta delar av kroppen med färska konstgjorda.

När Bond (och Sam Mendes) till slut gräver sig ända ned till rötterna, där vi aldrig tidigare varit, för att hantera och förklara det som händer nu, och för att bekämpa ett modernt samhälle med urgamla vapen, är det resultatet av en extremt konsekvent berättelse.

Den 23:e filmen om James Bond är tät, spektakulär, allt det vi vant oss vid att förvänta oss av en Bondfilm, men också ett rätt intressant personporträtt av någon vi trodde vi visste var vi hade.

Därmed inte sagt att allt är perfekt. Att Sam Mendes är fullt medveten om vilken balansgång han går – att han dels har ett arv att förvalta, dels en ny inte jätteskön värld att foga in detta arv i – betyder inte alltid att han klarar av den utan att trampa fel några gånger.

Tonträffen är inte hundraprocentig alla gånger: det finns både en och två oneliners av gammalt Roger Moore-snitt som känns påklistrade eller väldigt malplacerade, i scener som faktiskt kräver något slags allvar.

Till och med av Bond, James Bond.

Kanske särskilt av honom, nu när vi faktiskt börjar lära känna honom på allvar.

Läs veckans alla filmrecensioner:

Utan finess

Tecknad tomhet

Lilla Anna och stora pengen

Mattias Dahlström
centrumbarn@hotmail.com