Drömmen om en far

Gunnar Bergdahl om Martin Widerbergs dokumentär "Alla är äldre än jag" om sin far Bo, sin farfar Arvid, sig själv och sina två söner.

Efter en timme innesluten i familjen Widerbergs historia ser jag huvudpersonen Bo Widerberg i en inklippt gammal svartvit teveintervju.

Han reflekterar över en evig fråga: Ansvar eller frihet? Hur mycket frihet kan man ha utan att såra andra människor?

För att vara den maniskt ordsmattrande Widerberg är han ovanligt eftertänksam. Det ser för ett ögonblick ut som om en smärtsam insikt når honom.

Det är också på många sätt den grundfråga som denna sympatiska tidsresa ställer och där trådarna i tidsväven är många.

1979 började Bo Widerberg, nu förbi (men det visste ju ingen) krönet av sin framgångsrika regikarriär efter 60-talets storfilmer, att göra en porträttfilm om sin pappa, konstnären Arvid Widerberg.

Med som handräckning var sonen Martin, då 16 år gammal. För första gången på många år fick Martin åter stiga in i sin berömde fars trollcirkel. Han står där med klappan i handen och ser sin farfar vandra mellan träden. Inte sedan "Ådalen -31", där Martin spelade med som 4-åring, gjorde succé i Cannes 1969 har han varit nära sin far. Nu får han vara med och leka.

Bo Widerberg ger sin nästan 90-åriga far en apa som hoppar runt i lägenheten och ställer sina självcentrerade frågor om vad den gamle tror att Bo själv mest uppskattar av vad han ärvt efter fadern.

Arvid Widerberg målade naivistiska tavlor av hus och byggnader. Bo konstaterar att inga människor finns med, frågar varför och Arvid lämnar rummet. Det är en av många smärtpunkter i en film som i grunden handlar om att vara far, människa och konstnär.

Bo Widerberg lät sina barn som små vara med framför kameran. Nina med sina glasögon i "Kvarteret Korpen" och "Kärlek -65", Martin, som sagt, i "Ådalen -31". En slags återbetalning för all den tid som den rastlöst kreative Widerberg ägnade sina filmprojekt långt från ansvaret att ha satt barn till världen.

Fragmenten av filmen som aldrig blev bar arbetstiteln "Alla är äldre än jag". Titeln lånar nu Martin Widerberg för sin egen resa i det inre landskap där saknaden efter far lever.

Tillsammans på färden har han sina två egna söner Joel och Morris. Så blir detta ett slags generationsöverskridande tidscollage av förändringar och av liv.

Martin Widerberg, nu 45 år gammal med två söner i 20-årsåldern, väljer en annan väg. Icke desto mindre skaver relationerna dem emellan framför kameran. Precis som mellan Arvid och Bo och Bo och Martin.

I tidscirklar rör sig filmen över minerad mark. Vad är frihetens pris för det manliga konstnärsgeniet?

Och för att verkligen känna smärtan av att på konstens altare förlora de där innerliga kärleksrelationerna spränger Martin Widerberg in sekvenser från sin fars filmer.

I knivskarpt svartvita bilder återser jag till exempel scenen i bersån i "Kvarteret Korpen" där Thommy Berggrens Anders vädjar till sin berusade far i Keve Hjelms gestalt: "Hjälp mig pappa! Jag har ingen annan att gå till! Kan jag inte en enda gång få vara stolt över dig?" och gråter och slår sin far som trögt fylleblickar och mumlar om att sonen ser ut som en fisk.

Det är en genial scen i en genial film.

Den berättar, precist och rakt igenom alla tidsbarriärer, om frihetens pris.

Det gör också "Alla är äldre än jag".

Men med den avgörande skillnaden att här, i tillbakablicken på redan levt liv, reser sig förändringarnas möjligheter som en ljus öppning mot framtiden.

DIREKT PÅ DVD:

Recension: Den skrattande polisen

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06