En dagstidning är ingen anslagstavla, del 2
Gunnar Bergdahl. Är det någon mer än jag som minns när boken fick sin dödsdom? I början av 90-talet förutspåddes att vi alla snart skulle gå runt med en liten e-bok för det hade man börjat göra i Japan. Så blev det inte. Boken har visserligen förvandlats från statuspryl i bokhyllan till nyttoföremål. Köp, läs och släng din pocket! Så blev det. Förlagen har haft lysande tider. Formerna för läsandet ändrades. Ljudboken blev en succé. Människor läser i dag fler böcker än någonsin i Sverige. Även om det finns anledning till oro för nedrustningen av skolbiblioteken!
För två veckor sedan skrev jag en krönika som handlade om dagstidningen, webben och vår läsarmedverkan i form av kommentarer. Jag var upprörd över tonfall, innehåll och språkbruk. Krönikan fick ett 50-tal reaktioner. Några höll med, andra ifrågasatte, ett antal bevisade teorin att man i denna tillhandahållna offentlighet skriver först och tänker sen.
Den prenumererade dagstidningen förefaller vara ett veritabelt hatobjekt för en liten grupp missnöjda människor som i kommentatorfältet hittat sitt forum. Från frustrerad osynlighet till världsomspännande nätoffentlighet. Om än med begränsat genomslag. Och prenumerera behöver man inte ens – istället är det en plats för att uppmana andra att sluta. Ty dagstidningen ska visst, likt boken en gång, snart vara borta.
I alla fall om man ska tro annonspaketeraren Stefan Hyttfors från pr-byrån Wenderfalck och andra olyckskorpar. Han var en av deltagarna i en offentlig diskussion på Tivoli i Helsingborg i veckan som arrangerades av Publicistklubben. En parodiskt trosviss representant för den linjära utvecklingens religion. Trots en föränderlig värld betraktar man morgondagen med samma självklarhet som sin egen spegelbild.
Det är märkligt med dessa framtidsprofeter. För ett år sedan existerade inga finanskriser. För 25 år sedan var Sovjetunionen för evigt. Nu plockar man exempel från USA för att bevisa den svenska dagstidningens förestående död.
Men OK. Inga unga läser dagstidningar i morgon. Att man inte gör det beror på att nyheterna är tillgängliga gratis på nätet. Men vad händer när tidningarna är borta, när inga stora journalistiska redaktioner producerar nyheter, när inget flöde av kontrollerade uppgifter om vad som händer i världen finns på nätet?
För annonspaketerare Hyttfors är det inte något problem. Han paketerar sitt. Men för den som ser journalistik som en av förutsättningarna för vår demokrati är det annorlunda.
Trovärdigheten för dagstidningen är mycket hög. Det retar somliga. Men ärligt talat, handen på hjärtat, vem litar du på? Vem kontrollerar om något faktiskt har hänt? Vem sätter sin yrkesheder i pant för sanning och saklighet? Vem ägnar arbetsveckor åt att genomföra komplicerade undersökningar av strukturer och ägarförhållanden, av allt det där som maktens män och kvinnor vill dölja? Vilken bloggare kan göra som den här tidningens grävgrupp – sätta ett stort företag och en stad under luppen som i fallet Peab & Ängelholm?
Knappast de HD-hatare som sannolikt strax kommenterar också denna korkade krönika i syfte att göra sina åsikter allmänna på vad som kan beskrivas som en fri anslagstavla. Nej, utan journalister och deras arbete skulle nyhetsflödet på nätet blott vara en frustrerande pyttipanna av obekräftade rykten och det vanliga gnället och skället i egen sak.
Utan journalistik förtvinar demokratin. Det är därför jag är stolt över att arbeta på Helsingborgs Dagblad, Sveriges femte största morgontidning vars innehåll präglas av journalistiska ambitioner!
Också denna dag. Dagstidningen lever!
Kommentarer