V V V Vita Vackra Vellinge
Gunnar Bergdahl. För ett halvår sedan var min arbetskamrat Johan i Malmö. Det var i den ljuva tiden mellan syren och hägg och en lastbil med fulla, champagnesprutande och sjungande nybakade studenter passerade Stortorget. "Fy fan va vi e bra!".
Inget ont i det. Tolv års skolgång, ett väntande sommarlov och hela livet framför sig. Man kan få en klump i halsen för mindre.
Men på lastbilens sida, den som då krypkörde fram genom Malmö, hängde ett stort vitt lakan. På det hade man skrivit tre jättestora bokstäver "V V V". För den som kan rasismens historia är associationen övertydlig. Och under som "förklaring" till denna hälsning till Malmöborna: "Vita Vackra Vellinge".
Man kan kanske tycka att någon vuxen människa – det måste till exempel suttit en vid ratten, det måste ha funnits lärare och föräldrar – skulle ha sagt till de firande studenterna i sina vita klänningar och nya kostymer att så gör man bara inte. Inte ens i Vellinge, än mindre i Malmö. Det är oanständigt och provocerande. Det är smak- och respektlöst. Det är helt enkelt vidrigt.
Men nu kom de från Vellinge, vita och vackra. Sisådär 25 kilometer från Malmös bekymmer med integration och svensk verklighet.
Kanske hade kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (m) själv ett barn på flaket. Om inte var han i alla fall i veckan tydlig med vad han anser vara sitt demokratiska mandat. Hans väljare vill inte ha några svarta föräldralösa flyktingbarn till vita Vellinge. "Man vet inte vad de kan hitta på."
Alldeles oavsett vad man tycker om det privata Attendo Care och Malmö kommuns förmåga att "informera" bottnar Ljungmans reaktion i en bejakad och medveten främlingsfientlighet. Bilderna i Sydnytt i veckan från Hököpinge, där byborna "gick man ur huse" för att säga sin mening, förskräcker. Precis som historien om den stackars kd-politikern Anders Alkewall som häromåret föreslog att Vellinge kommun skulle undersöka möjligheterna att ta emot 2-3 ensamkommande flyktingbarn. Han och hans familj hotades, bilar förstördes, anonyma dödshot riktades. Och han slutade som politiker.
I Vellinge finns inga sverigedemokrater. Det behövs inte. Här sköter de nya moderaterna om saken på sverigedemokratiskt vis. Här tycks alltför många tro att man står utanför den verklighet vi andra delar. Men till skillnad från Amish-folket på den amerikanska östkusten drar man inga konsekvenser av denna sin inskränkta världsbild. Tvärtom anser samma människor som betackar sig flyktingbarn att man har självklar rätt till specialistvård på Malmö Allmänna Sjukhus om och när svininfluensan drabbar. All uppbyggd kollektiv samhällsservice gäller förstås Vellinge. Men till skillnad från kungariket Sverige, som redan 1990 undertecknade FN:s Barnkonvention om att sätta barns intresse i första rummet, tycker dessa Vellingebor att det lilla problemet får andra sköta. Och deras kommunalråd gör "sig bara till tolk".
Privatägda företag som hanterar flyktingbarn och ett Migrationsverk som betalar kalaset kan förefalla vara ett moderat paradis. Men inte i Vellinge. Här tar man sig rätten att säga nej till "floden av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika", som Ljungman uttryckte saken. Men det finns många andra kommuner som i det tysta gör likadant. Helsingborg och Höganäs till exempel. Stunden för våra kommunpolitiker att markera är här. Ska Helsingborg vara en bundsförvant till Vellinge med hänvisning till kommunal självständighet och avsaknad av lagstiftning eller ska kommunen vara en del av ett humanistiskt Sverige?
I Vellinge, fick vi veta i veckan, vill man fortsätta vara vita och vackra och bo i sitt "idealsamhälle".
Kommentarer