Konst i daialog med vetenskap

KONST/FOTO. Utställningstiteln "Kroppen. Konst och vetenskap" slår med hjälp av sin konjunktion och en dramatiskt rödfärgad punkt fast att kroppen här ses ur både konstnärlig och vetenskaplig synvinkel. Det man vill visa är en parallell rörelse genom historien, hur skulptörers och målares, naturforskares och anatomers intresse för människokroppen tidvis haft samma inriktning, tidvis glidit isär. Inom utställningens retrospektiv, från renässans till nutid, är naturligtvis tanken att de två praktikerna ska belysa varandra.
Det material man utnyttjar har till stor del hämtats från Hagströmerbiblioteket vid Karolinska Institutet. Här finns fantastiska samlingar av medicinsk och anatomisk litteratur, och många av bibliotekets, eller rättare bokmuseets, skatter visas här offentligt för första gången.

Verkens stora format, helsidesillustrationer i färg och uppfinningsrika pedagogiska knep som tidiga pop-upbilder gör att böckerna fungerar utmärkt som utställningsmaterial. Till detta bidrar diskret eleganta montrar och effektivt riktad belysning. Reflexer i verkskyltarna gör dem dock svårlästa. Inte heller är det alltid lätt att avgöra vilken skylt som hör till vilken bok eller tavla.
Det är ingen tillfällighet att en ton av inredningsreportage smyger sig in -- likt de flesta stora utställningar idag är "Kroppen" inte minst ett stycke inredningsarkitektur, en med stora summors hjälp iordningställd miljö. Modernismens neutrala utställningsrum, den vita kuben, är ett passerat ideal -- man har i princip återskapat äldre tiders imposanta, stämningsfyllda kabinett och salonger, låt vara med dagens medel och estetik.

Utöver planschverken och de medicinska läroböckerna begagnar sig utställningskommissarien Karin Sidén och hennes arbetsgrupp av teckningar och målningar, allt från modellstudier till mytologiska motiv, vaxfigurer och preparat, anatomiska dockor och ritapparatur. På den konstnärliga sidan sträcker sig föremålen och bilderna fram till idag, med installationer, videoverk och objekt, medan det vetenskapliga materialet upphör med ett operationsbestick från omkring 1880 och en röntgenapparat från 1910.
Anledningen till detta framgår dåligt. Man frågar sig om modern kirurgisk utrustning är för dyrbar och svår att få låna, om den är så komplicerad att dess funktioner blir svåra att förklara på begränsat utrymme, eller om den helt enkelt inte uppfyller outtalade estetiska krav:
Är bildskärmar och kurvplotters inte tillräckligt tilltalande för ögat jämfört med de illustrationer i äldre anatomiböcker som ändå inte är framställda som konst?
Eller är modern utrustning och moderna läromedel för kyliga och kliniska?
Är det för svårt att göra kopplingen till den mänskliga kroppen utifrån CAD/CAM-bilder och laserinstrument?

Ingen av de skisserade förklaringarna är hållbar och denna obalans i utställningsmaterialet måste betecknas som en brist. Nu ankommer det på ett antal i sig välvalda och intressanta, nyare konstverk att beskriva den samtida uppfattningen av kroppen, och resultatet blir i motsvarande grad skevt.
Ett tillkommande problem är att nutidskonsten i sin rikedom på allusioner helt enkelt kräver ett ansenligt mått av kommentarer -- och jag tycker ändå att skylttexterna undviker svåra ämnen som graden av provokation, inslaget av förakt för den egna kroppen etcetera.

Inför det historiska materialet kan texterna omvänt förefalla alltför tvärsäkra och präglade av vår tids givna utgångspunkter -- det är riktigt att uppmärksamma det pornografiska draget i 1700- och 1800-talens skulptur och nakenmåleri med mytologiska och allegoriska motiv, men det är inte bara fråga om ett maktspel mellan manlig konstnär och kvinnlig modell -- att blunda för att ett antal av de verk som ställs ut har starkt manligt homosexuell atmosfär gör ett säkert oönskat intryck av pryderi.
Ändå lyckas "Kroppen" som helhet väl med att levandegöra ett historiskt material, att låta nutida konstverks dialog med det förflutnas konst och vetenskap framstå tydligt, och med att applicera ett fruktbart idéhistoriskt perspektiv på ett material som blivit mindre resonant och suggestivt om det delats upp och presenterats som bokhistoria, medicinhistoria eller konsthistoria. Här finns i de bästa arrangemangen en växelverkan mellan det nyktert undersökande och det engagerat spekulativa, mellan ett subjektivt och ett objektivt betraktelsesätt som är fascinerande.

Att sedan även en genombläddring av den omfattande katalogen på 280 fyrfärgssidor tydligt ger vid handen att utställningen bara är en del av ett projekt, komplett först i och med boken, offentliga föredrag, vetenskapliga symposier etcetera, är tidstypiskt och ur enkel praktisk synvinkel beklagligt. Full kraft får "Kroppen" som så många andra stora satsningar först vid engagerat studium och upprepade (avgiftsbelagda) besök: när ska vi få tid?

PS: Utställningen tar sin utgångspunkt i och försöker överbrygga ett klassiskt motsatspar: konst och vetenskap. I viljan till gränsöverskridande och i fokuseringen på kroppen som upplevelsecentrum är den en produkt av sin tid, till viss del förutsägbar även i sina juxtapositioner och överraskningsmoment. Vilken hade den större utmaningen kunnat vara, för såväl arrangörer som besökare? Tankeleken fick för min del sitt svar med andra ledet av det lika klassiska motsatspar som inte nämns vid namn i sammanhanget, som utgör en dold frånvaro -- kan jag till nästa gång få en utställning om själen?

Jonas Ellerström

Jonas Ellerström jonas@ellerstroms.se