Salong med brist på samtid

Vårsalongen på Vikingsberg domineras av traditionell konst: expressionistiskt måleri, många porträtt och inte så mycket variation. Martin Schibli tror att årets salong kommer att bli omtyckt, men hade själv gärna sett mer samtidskonst och fler etablerade konstnärer från regionen.

KONST/FOTO. Idag öppnar Vårsalongen på Vikingsberg till mångas glädje (och säkert också till någras förfäran) efter några års frånvaro. Mycket är sig likt, skillnaden är att Helsingborgs konstförening arrangerar den tillsammans med Lars Sylvan som nu driver Vikingsberg. Utställningen kommer säkert att dra folk eftersom många i nordvästskåne har önskat att se mer traditionell konst med lokala konstnärer än vad som kanske varit möjligt under senare år. Många saknar också salongen som den sociala institution den utgjorde i nordvästskåne.
Det första som slår en är att det är mycket måleri, speciellt i färg. Det mesta pendlar mellan det abstrakta och det föreställande med människor, ansikten, landskap och fåglar. Det finns många indirekta referenser till konsthistorien, till exempel Van Gogh, Kandinsky, Kylberg, naivism, expressionistisk 50-talsabstraktion och Erland Cullberg.
Den enda som intar en mer minimalistisk hållning är Elna Bengtssons fyra kvadratiska målningar. Hon målar vitt på vitt där den vita färgen bryts av med svaga tonskillnader mot gult eller rosa. Det behövs inte alltid starka färger för att framhäva färgen. De små nyansskillnaderna ger ett lugn i bilderna.
Lars Hilford är även han återhållsam med färgen i sina abstraktioner av huskroppar. Det är svaga kalla färger: lila, grönt och blått. Emellertid förtjänar målningarna en bättre titel än just "Fantasi".

Många konstnärer arbetar med människor och porträtt. Personligen fastnar jag för Karin Arvidsson porträttmålningar vars bilder byggs upp utifrån ansiktenas skuggspel samtidigt som hon förstärker ansiktenas färg.
Ylva Lund arbetar med en bildvärld utifrån unga kvinnors vardagsliv. Bilderna är stilistiskt svartvita och är en blandning mellan teckning och form. Lund kommer lite i skymundan och fem verk är lite för lite för att visa hela hennes bildvärld som har mycket korsreferenser. Fast det gäller för många av de deltagande konstnärerna.
Det är inte bara Lunds bilder som har humor, även Wejerfelt-Ekdahls akvareller med kråkor har humor. Mats Rundstens målning "Konsten att cykla" har också lite fart och fläkt vilket syns i utförandet. Men varför måla in en stilistiskt svart krokodil som äter en människa? Det blir lite för mycket.

Det kanske roligaste och mest sevärda är Daniel Anderssons objekt. I "Observerad Trä" är det ett par som umgås i en trapp. De blir betraktade av en granne genom dörrens kiköga, en hund försöker få reda på vad som händer genom att lukta via brevlådan, en annan granne försöker lyssna genom väggen. "Sommaren 1963" är modell av en husvagn. Innanför finns en kvinna som plockar med en sönderslagen kaffekopp. Mannen sitter ute och kyler sitt huvud med en ölflaska. Hans tofflor har röda hjärtan som en ironisk kommentar till husvagnssemestern. Semestern som idyll och dröm, men som likaväl kan bli en excess i tristess med stor risk att utsättas för umgänge. I "Kvällsmatiné" sitter en ensam man och ser på bio.
Andersson använder sig av dråplig ironi. Estetiken är folkhemmets: husvagnen, flerfamiljshuset, trappuppgången, den gröna hissdörrsfärgen och kläderna. Hans objekt går att se från flera håll vilket ger en iscensättning av en händelse som kan tolkas bokstavligen ur olika vinklar.

När det finns så mycket måleri märker man tydligare det som faller ut, till exempel Iwona Maria Pawloskas ullbeklädda hönsnät. Andra konstnärer har enstaka bilder som utmärker sig från deras övriga bidrag. Ingela Juhlin Kristiansson har ett lyckat färgspel i "Gult slott". Christel Jönssons "Identity I", är en återhållsam målning med en kvinna. Speciellt iögonfallande är Gunilla Rybergs "Kossor". Kanske är det för att många betraktare är sentimentala inför kossor, samtidigt som man ändå inte kan ta motivet på allvar. Kossor som motiv står i kontrast mot tanken att konsten skulle stå för något högre. Att ägna konstens gåva om det högre till kor balanserar mellan kitschen och ironin.
Det mesta hade kunnat vara utställt för tjugo år sedan. Det finns inte mycket samtidskonst. Ett undantag är Aleksandra Kucharska som gjort en installation i tre delar med namnet "Przymorze". Var del motsvarar en rektangulär huskropp i förortsstil där sidorna utgörs av collage med husfasader. I sammanhanget är det en bra avvikelse från det övriga även om verket i sig inte når enda fram.

En av de antagna konstnärerna blev också utnämnd som årets stipendiat. Valet föll på Gertrud Alfredsson och har fått en lite större presentation. Hon har gått på konstskolan Forum i Malmö och har haft en separatutställning på Lunds Konsthall 1997.
I "Ingen ser; du är borta" är en stor målning gjord under flera perioder. Man kan nästan följa målningens historia genom de olika färgskikten. Här finns flera motiv som har målats över vid senare tillfälle. Man ser händer som döljer ett ansikte. Ovanpå finns ett träd, en blomma eller en gran. Det ger en spännande yta och ett djup, både visuellt och innehållsmässigt.
Att Alfredsson tycker om att pröva material kan man även se i målningen "Vill ingen se bara ge" där hon sprayat och använt sig av collage, vilket också ger ett djup. Några mindre pastellteckningar har en hög intensitet med bilder av kvinnor i skogen. Olyckligtvis är hennes presentation en aning ojämn.

Hur står sig årets vårsalong? Ganska väl kan man förmoda, om man tar det för vad det är. Hängningen är bra för att vara en salong. Vikingsberg är en gynnsam lokal för att visa konst i. Men det hade inte skadat med större variation. Det är expressionistiskt måleri i olika variationer men urvalet representerar förmodligen de inskickade bidragen.
Det är klart att vårsalongen inte kan spela samma roll som den gjorde under sin storhetstid. Förr motsvarade salongen sin region eftersom övervägande delen av de etablerade konstnärerna skickade in. Så är inte fallet idag. Visst känner man igen konstnärer som tidigare varit flitiga utställare, till exempel Lars Bertle, Paula Fohlin Svanberg och Eva Rex. Samtidigt saknas en stor del av de etablerade som bor i regionen, speciellt de yngre konstnärerna. Vårsalongen kan således inte sägas representera det regionala konstlivet längre men man kan utgöra en aktiv och positiv del av det.
Vårsalongen kan också ses i ljuset av debatten om regionens konstliv eftersom den svarar mot ett behov och en önskan att få se de lokalt förankrade konstnärerna. En stor publik vill också se mer traditionell konst. Samtidigt kanske vårsalongen borde försöka att komma mer i fas med samtidskonsten i övrigt.
Stalltipset är att årets vårsalong kommer bli omtyckt och det är stor chans/risk att den återkommer till nästa år. Man kan också se salongens återkomst som ett inslag i den kommande perioden av neo-pluralism, där allting går, och det finns en osäkerhet vad som gäller, där längtan till måleriet existerar parallellt med samtidskonsten nya förutsättningar.
Personligen ser jag fortfarande ett behov av en mer systematisk och återkommande presentation av hela regionens konstliv för en större publik som når längre bort än de närmast sörjande. Fast det lär dröja.

Martin Schibli