Konst: Ivan Aguéli - Målningar och teckningar

Ivan Aguéli (1869–1917) är en legendarisk figur i svensk konst. Intresset har rört hans person lika mycket som hans verk. En stor retrospektiv utställning på Waldemarsudde har nu gett Jonas Ellerström chansen att se konstnären bakom myten.

KONST/FOTO. Jag har läst mer om Ivan Aguéli än jag har sett bilder av honom. Detta är inget märkligt i sig, men situationen spetsas till av att så mycket jag har läst har handlat om andra sidor av Aguéli än den omedelbart konstnärliga: anarkisten Aguéli, den sufiske mystikern, journalisten, kritikern, resenären. Waldemarsuddes ambitiösa utställningskatalog är bara den senaste i en förbluffande lång rad böcker från Axel Gauffins biografi i två band över Gunnar Ekelöfs personligt hållna skrift till Torbjörn Säfves roman och Viveca Wessels stora bok.
Till detta kommer att det allra mesta jag sett av Aguéli har varit bilder i reproduktion, och långtifrån alltid i färg (av de ovannämnda böckerna hör Gauffins och Ekelöfs till den svartvita eran). Det har inte varit alldeles lätt att få se Ivan Aguélis målningar i original: just på Waldemarsudde har några saker ur prins Eugens stora samling oftast hängt framme, medan Moderna Museet sällan gett utrymme åt något av det 60-tal verk de äger. Och till Aguélimuseet i födelsestaden Sala har jag trots goda föresatser aldrig kommit.

När Waldemarsudde nu samlat nära 120 verk att visa över sommaren och in på hösten ger det mig tillfälle att äntligen få se Aguéli. På bussen ut mot Djurgården försöker jag skala undan allt det andra, allt jag läst mig till, och eftersom det är en obekymrat solig, glassdroppande svensk sommardag går det överraskande bra. Väl på plats framför tavlorna kan jag låta dem ta över: anarkisten och sufiern Ivan Aguéli, en person som djupt fascinerar mig, får jag återvända till sedan.
Nu är det naturligtvis inte så enkelt att målaren Aguéli var en och i sina övriga roller en eller flera andra. Under vissa perioder målar han visserligen inte – sammanlagt, brukar det heta, ägnade han bara tio år av sitt 43-åriga liv åt att vara konstnär – och utöver att han avbildar platser han sett och människor han mött är tavlorna inte dramatiskt personliga. Givetvis är ändå liv och konstnärligt verk förbundna. Men det finns behov, i alla fall för mig, att temporärt lägga legenden och anekdoterna, som är så vanliga när det gäller Ivan Aguéli, åt sidan och bara se.

Utställningen är i grunden kronologiskt hängd med några motiviska och tematiska förtätningar; den består i princip av målningar (olja och tempera var de tekniker Aguéli föredrog) och ägnar ett mindre rum åt teckningar och studier. Några foton och porträtt av Aguéli och ett antal brev, manuskript etcetera utgör biografisk komplettering. Det är lugnt och lågmält arrangerat, mycket lämpligt för mina syften.
Egentligen, tänker jag, är det första gången jag ser Aguéli ordentligt, och jag försöker notera intrycken ett efter ett som om det rörde sig om en för mig helt okänd konstnär. Först syns de torra färgerna och avsaknaden av fernissa, sedan förkärleken för låga landskap med mycket himmel. På Gotland målar han under studieåren stränder och havsutsikter, han har problem att hantera perspektivet över den rörliga ytan, vattnet blir en vägg och ett par avlånga åker- och beteslandskap gör ett starkare intryck med sina dova bruna och gröna färger.
Tavlorna har inga synliga signaturer, och inte heller visar de porträtt han gör några namngivna personer. Det är enkla bilder, nedtagna till ansiktets väsentligheter, ofta hållna i en enhetlig blå färgskala. Ställd inför elevens vanliga uppgift, att måla nakenmodeller, misslyckas Aguéli: livet och människan blir för honom tydligast i ansiktet, inte i kroppen. Påfallande ofta är hans modeller barn eller helt unga människor, men de utstrålar ett självklart, tidlöst lugn. Inte heller de sena porträtten från Egypten och Spanien visar människor som fårats och slitits, oavsett sin ålder; oberörda sitter de framför målaren och riktar blicken någonstans längre bort.
En jämförelse kan göras med hans stilleben (den franskorienterade Aguéli använde ofta termen nature morte), mästerliga bilder där de enkla föremålen – äpplen, paprikor, citroner, fikon, karaffer – uppfattas som vilande. De besitter ett lugn som bilden utan att för ett ögonblick bli påträngande vill förmedla till betraktaren. Här öppnar sig också möjligheter att dra konsthistoriska linjer, att placera in Aguéli som viktig förmedlande länk mellan svensk och fransk ny konst, till exempel Cézanne och Gauguin. Flera av de ovannämnda verken innehåller noggranna utredningar, och Waldemarsudde visar påpassligt också två tavlor av den franske konstnär som stod Aguéli närmast, Emile Bernard.

Till de vanliga föreställningarna om Aguéli, som jag naturligtvis själv har delat, hör den att det egyptiska ljuset blev en helt omvälvande upplevelse för honom när han kom dit första gången 1894. Så var det säkert, men frågan är om inte ökensolen förstärkte en tidigare formad uppfattning om ljuset snarare än att innebära något helt nytt. Ett antal stadsbilder från den då nybyggda Vasastaden i Stockholm, utförda åren dessförinnan, ger det vid handen: här finns redan det jämnt spridda ljuset under en blåare himmel; också här bildar husen kroppar, enfärgade volymer (ofta avbildas deras fasader fönsterlösa). På stadsbilderna finns, liksom i de tidigare gotländska landskapen och i de senare egyptiska och spanska, inga människor – staden är liksom människornas ansikten den scen på vilken livet utspelar sig, men just nu råder stillhet, allt är i vila.
Salarna längst in rymmer målningarna från Egypten 1914–15 och Katalonien 1916–17. Över dem borde det romantiska, exotiska skiktet ha lagt sig tjockast och hindra sikten – men Aguéli har krympt sina alltid små format ännu mer, man måste som betraktare gå riktigt nära bilden och då lägger sig inget emellan. Också vanliga turisterfarenheter från Egypten nästan hundra år senare hjälper till att klargöra att Aguéli avbildar på ett annat sätt än Zorn under dennes resa i östra Medelhavet: med alla sina drömlika kvaliteter är Aguélis landskap koncentrat, utfällda som resultat av tid, snarare än briljant fångade snabba upplevelser.
De spanska bilderna från Aguélis sista år har nog oförtjänt hamnat i skuggan av de i svensk tradition mindre vanliga motiven från arabisk kultur. Färgerna är här lite kraftigare, grönt och brunt har kommit tillbaka som landskapets grundton och efterträtt den gulvitgråa egyptiska solfrättheten. Himlarna är egentligen desamma – Aguéli lärde sig ljusets grammatik och applicerade dess böjningsmönster vare sig han befann sig i Stockholm, utanför Kairo eller i bergen ovanför Barcelona. I ljuset var han alltid hemma.

Jonas Ellerström jonas@ellerstroms.se