Konst: Poul Kjærholm – møbelarkitekt
Man slipper glorifieringen i Louisianas stora sommarutställning om Poul Kjærholm. I stället lyfts funktion och produktion fram på ett lyckat sätt, tycker Linda Fagerström.
Konst: Poul Kjærholm
– møbelarkitekt
Louisiana Museum for Moderne Kunst, Humlebæk
Pågår t o m den 15 oktober
KONST/FOTO. Poul Henningsen (1894–1967), Arne Jacobsen (1902–1971), Børge Mogensen (1914–1972), Hans J. Wegner (1914–), Verner Panton (1926–1998) och Poul Kjærholm (1929–1980) – så heter dansk designs stora modernistiska hjältar. De ligger bakom storsäljande klassiker som PH-lampan, Myran-stolen, Y-stolen och mycket, mycket annat. Den yngsta i skaran, Poul Kjærholm är nu föremål för sommarens stora utställning på Louisiana. Han är kanske främst känd för sina stolar och fåtöljer i stål och naturmaterial; exempelvis "PK 22" från 1956 som Kastrup (och många andra offentliga miljöer) är fyllt av.
Ursprungligen utbildad till möbelsnickare, gick Poul Kjærholm vidare via konsthantverkskola i Köpenhamn med lärare som Hans J. Wegner och Jørn Utzon till egen framgångsrik karriär med början under tidigt 1950-tal. Den förre läraren verkar ha stimulerat Poul Kjærholms intresse för träets traditionella möjligheter, medan den senare snarare verkar inspirerat till materialbyte i riktning mot stål och rep i modernistisk Bauhaus-anda. Fåtöljen "PK 25" från 1951 är i just dessa material och speglar formgivarens ambivalens inför valet mellan det konsthantverksmässiga och det massproducerade industriella.
Denna vägran att välja det ena eller andra; konstnär eller ingenjör är mycket tidstypisk och kan spåras i mycket skandinavisk efterkrigstidskonst och design. Rollen som bohem och vivör från förkrigstiden var definitivt död, men hur skulle 1950-talets högmoderna konstnär vara? Poul Kjærholm kompromissade, blandade och skapade sin egen roll som "möbelarkitekt" – där han både kunde vara möblernas snickare och deras arkitekt, där både handens och tankens arbete räknades, där både tradition och framtid var närvarande.
Detta blir också tydligt i hans användande av arketypiska former: kvadraten, cirkeln, triangeln, rektangeln som alla är obundna av tidsprägel. Ett exempel är pallen "PK 91" från 1961 som består av en rektangulär sittdyna i canvas, buren av två stålkryss.
Utställningen på Louisiana syftar till att både lyfta fram möblerna som å ena sidan bruksting, saker att använda och slita – och å andra sidan objekt, självständiga former, estetiska uttryck. Ambitionen leder till att föremålen är utställda på ett omväxlande sätt: ibland som i en möbelaffär; sittgrupper på en matta samlade kring ett bord, och ibland som på ett museum; solitära ikoner upplyfta på piedestaler. Strategin fungerar bra. Det är befriande att slippa designutställningars annars överanvända metod, nämligen att framhäva designobjektens ikonstatus och nedtona brukaraspekten.
Även produktionsvillkoren synliggörs på ett förtjänstfullt sätt. De utvalda möbler som särstuderas presenteras ofta isärplockade för att visa på delmoment i tillverkningen eller detaljer. En intressant sådan är de speciella maskinskruvar som återfinns bland annat just i de klassiska ovan nämnda "PK 22"-fåtöljen, vilka möjliggjorde den lätthet som är signifikativ för Poul Kjærholms möbler. De gummiklädda skruvarna medgav få och små kontaktytor mellan stolens olika element och den "transparens" som formgivaren eftersökte uppnåddes därmed – trots tunga och allt annat än genomskinliga material som stål och skinn. Förarbeten i form av skisser och teckningar gör dessa specialstudier kring särskilda möbler extra fylliga och givande.
Det enda man kan sakna i utställningen är möjligen en diskussion utifrån samhällsanknutna (och brukarmässiga) aspekter: vilka konsekvenser får det, exempelvis, att Poul Kjærholms möbler är dyrbara och därför omöjliga för de flesta att köpa? Det skulle tydligt placera utställningen här och nu, liksom en presentation av vilka spår hans formgivning har satt och kommer att sätta i nutida och framtida möbeldesign – men det saknas också.
Sist i utställningen visas två filmer, en nyproducerad med arkitekten Hanne Kjærholm, som var gift med Poul Kjærholm från 1953, och en i svartvitt från 1969 med PK själv, producerad av Danmarks Radio. Den förra är inspelad i parets hus (ritat av Hanne Kjærholm) där hon visar upp hans möbler och talar om dess tillkomsthistoria, funktion och användning. Det är personligt på ett bra sätt, utan att falla över kanten till sentimentalitet eller hemma-hos-nyfikenhet. Båda filmerna behövs verkligen, eftersom personen Poul Kjærholm är så osynlig i utställningen.
Att man (förstås) inte får sitta i eller vidröra utställningens möbler (ofta prototyper eller original från tillverkningsåret) kompenseras enkelt och smart genom att alla besökarstolar och filmsoffor i utställningen naturligtvis är nyproducerade Poul Kjærholm-möbler.
Sammanfattningsvis lyckas alltså utställningen med konststycket att vara en designutställning där produktion och brukande står i centrum snarare än den mystifiering och glorifiering av designer och föremål/objekt som annars är så vanlig i dessa sammanhang. Skickligt!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus