Konst: Gyllenhammar, Löfgren, Bonnier
Christina Gyllenhammar är dubbelt aktuell i Båstad. Silvia Helperin reste dit och såg blyertsteckningar och en vävd matta vidga ett konstnärskap.
Galleri mårtenson&persson: Charlotte Gyllenhammar, Johan Löfgren, Åsa Bonnier
teckningar, foto, skulptur
Johan Löfgren "Tilt"
målningar, collage, skulptur
Åsa Bonnier "Splash"
keramik
pågår till 20 augusti
Märta Måås-Fjetterström AB, (MMFAB) Båstad
Charlotte Gyllenhammar
På mattan
29 juli - 15 augusti
KONST/FOTO.
Charlotte Gyllenhammar är en konstnär med fast förankring i den svenska konstens mull. Även när hon låter trädrötter streta mot himlen -- som 1993, då hon hängde en gammal ek upp och ner ovanför Drottninggatan i Stockholm. Projektets namn var "Dö för dig".
Hon är född och uppvuxen inom de privilegierades trygga krets, men med sitt konstnärliga engagemang, intresse och gestaltningsförmåga har hon sökt sig in i alla samhällsskikt. 2005 kunde helsingborgare uppleva hennes utställning "Privat Idiot" på Dunkers Kulturhus. Där lyckades hon väcka vårt kollektiva minne på ett åskådligt sätt när hon grep tillbaka till 1975 och sin barndom. Händelsen med gisslandramat på Västtyska ambassaden i Stockholm gjorde intryck på 12-åringen. Det minnet blev uppslag för konstnären Gyllenhammar. Med dramatisk ljusbehandling och stark rumskänsla lyckades hon skapa en déjà-vu-upplevelse som grep tag i publiken. Bland annat väckte inslaget "Daghem" empati hos envar, en känsla för de tio små liven som kollektivt låg där slumrande på madrassen, utplacerad på golvet.
På Galleri mårtenson&persson är två storformatiga C-print fotografier utställda av den berömda eken, med titeln "Dö för dig, Natt" och "Dö för dig, Dag". Vilka associationer kan väckas inom oss när vi ser på det upp och nervända trädet? Känner vi oss hotade, låter vi oss bli till träd som vädjar om en bättre miljö?
Från installationen "Daghem" kan besökaren här återse fyra sovande barn, utförda i skulptur med stor sensibilitet och inlevelse. Deras nakna utsatthet -- där de ligger på rygg, på sidan och på magen -- väcker min beskyddarinstinkt.
För min del är Gyllenhammars sju teckningar utställningens största behållning, dessutom är det en för mig ny sida i hennes konstnärskap. Utställningspubliken är inte precis bortskämd när det gäller att få se blyertsteckningar i storformat. Fascinationen i denna nästan helt undanskymda teknik är, att en tunn mörk linje ska hittar rätt förankring på arkets oändliga vita yta, för att slutligen bilda en harmonisk helhet. Det gäller att "bekänna färg" med sitt kunnande när man visar den enklaste av teknikerna: blyertsteckningar. Att konstnären till samma teckning väljer två till tre ark, istället för ett enda stort pappersflak, är ovanligt. Ibland sammanfogas två olika vithetsgrader i papperskvalitén. Sammanfogningar ligger heller inte tätt ihop, utan lämnar en spalt på några millimeters mellanrum. Visst finns det en avsikt i detta. Jag tänker på så kallade störningsmoment vars inverkan berikar en annars alltför påtaglig harmoni. Samma upplevelse som asymmetrin i en alltför perfekt fysionomi utgör, eller en annan avvikelse i den heliga harmonin. Teckningssviten skildrar personer som ligger på rygg, på sidan och på mage. Titlarna 7-9 för tankarna till de gamla mästarnas skisser; en av dem är Holbein den yngre och hans döde Kristus. Men kanske är det alltför långsökt? Möjligen påminner oss alla utpräglade linjeteckningar av personer som ligger på rygg om Holbeins stora verk?
Galleriets mindre rum bereder plats för Johan Löfgren. Hans tio verk har alla en sak gemensam: påtaglig färgstyrka. Här ges uttryck för färgglädje, och det är inget fel på Löfgrens livliga utlevelse i densamma. Tekniken är sammansatt; bilderna är många i det lilla utrymmet. Intrycket blir överväldigande. Vägledning till förståelsen kan man kanske få genom titlarna, som till exempel "When Nature Killed Abstrakt" en diptyk i olja, eller fotot "Brick Garden" där delarna av en artificiell växtlighet griper i varandra. Hans datormanipulerade konstform vittnar om skicklighet och en van hand. Men man måste kunna tycka om den -- förresten: måste man? Man kan gott säga att Johan Löfgrens konst i allt -- eller i mycket -- är en antipod till Gyllenhammars koncept. Och det är antingen otroligt svårsmält, eller kanske precis mitt i prick.
I galleriets projekthus visar Åsa Bonnier keramik som är något utöver det vanliga. På det vita godset avtecknar sig glänsande "Splash´s" och detta är i all sin enkelhet väldigt effektfullt. På något oförklarligt sätt utlöser dessa respektlösa men dekorativa, glansiga fläckar i hög färg godissuget hos mig. Alla vasar, fat och krukor, är helt enkelt och simpelt läckra.
För femte år i rad har den ärevördiga institutionen MMFAB i Båstad i samråd med sitt eget konstråd, bestående av bland andra Liljevalchschefen Bo Nilsson, utsett en nu levande konstnär att få designa "Årets matta". 2002 blev det Marie-Louise Ekman, 2003 Elis Eriksson, 2004 Jockum Nordström, 2005 Maria Miesenberger. I år är det Charlotte Gyllenhammar. Det finns ett visst samröre med Gyllenhammars utställning på mårtenson&persson där hon la tyngdpunkten på den vilande mänskliga gestalten. Årets giv, påpassligt kallad "På mattan" visar tre personer på en skön mönstrad, persisk matta. Som på en kartbild, tillika flygfoto av en paradisisk trädgård. Tre gestalter är fördelade på den stora rektangeln. Till höger i det nedre bildplanet sitter en man, uppåt vänster ligger en kvinna på sidan; kanske riktar hon blicken mot barnet högre norrut på i mattan. Kanske är det Charlotte själv som ligger på magen, med taxen bredvid sig? Mattans vita botten är vävd i tuskaft, de mörka linjerna i snärjtekniken antyder den orientaliska mattans mönstersättning, presenterad på ett summariskt sätt. All artikulering är i olika grå valörer, fast figurerna är mörkare och vävda i reliefflossa. Här griper Charlotte tillbaka till sin barndomsmiljö, där en persisk matta med sin paradisiska växtornamentik tjänade som underlag för både kropp och fantasi. Väverskornas namn är Margareta Krantz och Birgitta Helgesson. I kontinuerligt samspråk med konstnären höll de sig strikt till kartongen (skiss till väven). Men samtidigt var de betrodda med en viss frihet till en och annan teknisk finess som gagnade helheten. Charlotte Gyllenhammar fann själv slutresultatet väldigt bra -- och det måste jag hålla med om.
Silva Helperin Sandström









Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus