Tidlösa bilder från året som gick
Johan Malmberg har bläddrat sig fram genom "Årets bild 2007" och funderar över var samtiden egentligen tog vägen.
Foto: Årets Bild 2007
Redaktör Markus Wilhelmson
Bokförlaget Max Ström
Konst/Foto.
KONST/FOTO. Om man läser Årets Bild 2007 som en årsbok och tänker sig att man befinner sig tio, tjugo, trettio år framåt i tiden för att minnas vad som hände det året? Tja, man ser en bild av Linda Rosing och minns kanske att hon bildade ett politiskt parti. Man minns troligen att det utspelade sig i en tid då silikonbröst och dokusåpor fortfarande var hett. Om man letar vidare ser man en bild av fotografen Jörgen Johansson från Norra Skåne som plåtat sina egna, möjligen?, fötter i ett par badtofflor tittandes ned på en sörja i havet. Det är det närmaste vi kommer en bild som handlar om det årets mest alarmerande debatt: klimathotet.
Vi ser inte en enda bild där det figurerar en ipod eller någon annan pryl i den teknikepok då vi lägger ned så mycket tid åt en ny sorts kommunikation – inte minst bilder! – att Times utsåg individen, dig och mig, till årets person.
Alltså kan vi sluta oss till att om vi tar fram ”Årets Bild 2007” om de där trettio åren kommer vi att få en bristfällig avbildning av vår samtid. Det är ganska sällsynt med bilder här som äger den så viktiga representation av en yttre värld, bortsett skildringarna av specifika händelser för de kommer man förstås inte ifrån, men jag menar sett till idéskiften eller något så alldeles tydligt som ändrade livsvillkor.
Att fånga tidsandan är inte det lättaste för de flesta pressfotografer som kör på i vardagens slentrianuppdrag med stränga tidsramar. Det är alldeles säkert inte en pressfotografs enda funktion. Men det är alldeles säkert en funktion, att lyfta bilder ur vardagen och se den lite grann från ovan. Om man jämför årets vinnarbild i Finland 2007, tagen av Sami Keros, så föreställer den en finsk flagga i förgrunden och några monsterfingrar och en blombukett som sticker upp. En bild om fenomenet Lordi. Ingen fantastisk bild, men den bär sin samtidshistoria och kränger den ett varv, med enkla medel får den oss att reflektera över hur historien griper in i nuet. När vi betraktar den 2037, säger den troligen än mer om vår identitet det år då monsterrocken belägrade Schlagereuropa.
I svenska Årets Bild ser mycket ut som det alltid gjort: personliga reportage med gripande öden. Det är inte förvånande, pressfotografi är konservativt och Sverige är inget föregångsland. Tvärtom.
En av få diskussioner kring årets tävling är sättet årets bästa bild tillkom på. Casper Hedbergs foto av Hagamannen i häkte är närmast perfekt komponerad: grafisk, stötande och vacker samtidigt, med paparazzibildens sjaskiga blick. Det är en väldigt bra nyhetsbild, men har troligen en begränsad livslängd.
Det som är riktigt bra bland vinnarbildarna, som sorterats fram bland 4 530 bidrag, är att här finns fler genomarbetade och tidskrävande reportage än normalt. Givetvis Paul Hansen, årets fotograf även detta år, dels med sin svit på Masoud som svårt sarjad av diskoteksbranden på Hisingen lyckats börja om och dels den i leukemi döende pojken David – båda imponerande i sitt inkännande tonläge. Det gäller i högsta grad också för Björn Larsson Rosvalls reportage om ms-sjuke Mats på väg till självmordsklinik, som har en styrka i att Mats vän Richard medverkar och ger än mer djup och komplexitet åt de redan starka känslor ett sådant reportage väcker. Även Oskar Kullanders estetiskt drivna porträtt av thailändska bärplockare i svensk vildmark bär en intressant historia.
Att kvinnliga fotografer är dåligt representerade i Årets Bild är en gammal debatt som tyvärr än äger sin giltighet. I år är det just två kvinnor som hittat samtidsagendan: Sanna Sjöswärd (aktuell på Dunkers) och Elin Berge står båda för viktiga skildringar av kvinnor bakom slöjan. Bilder huggna ur sin samtid; berättelser större en än en reflektion av ögonblicket. Man hade gärna sett mer sånt.







Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus