Här har vi våra liv

Lars Tunbjörk från Borås, som har givit ut boken "I Love Borås!", och Höganäsfotografen Gerry Johansson är två aktuella fotografer vars bilder får Gunnar Bergdahl att se ett Sverige fixeras i samtidens mörkrum.

KONST/FOTO. Det börjar i Ullared. Förstås. Som ingen annan plats symbolen för det Sverige vi aldrig riktigt vill erkänna som vårt. En kvinna håller i tveksam triumf upp en chokladkartong. "Präsent" står det på den. Och sannolikt är den försedd med en prislapp som gör att både den och kanske några till av samma sort trycks ner i den redan fulla varuvagnen omgiven av tindrande barn.
Det slutar i Borås. Orten som givit Lars Tunbjörks nya brett anlagda stora fotobok dess titel: "I Love Borås!". Staden där han föddes 1956 och där han växte upp i ett av stadens villakvarter.
Men älskar Lars Tunbjörk Borås? Och Ullared? Och alla andra platser i konungariket Sverige som han besökte med sin kamera mellan åren 1989 och 1996? Dessa resor genom lasermannens Sverige där en Ian Wachtmeister plötsligt flimrar fram i en teve i bakgrunden nånstans på en campingplats nära dig, med Skara Sommarland i all sin brutalt kitschiga prakt och med ett folkparti som då tänkte "Befria Sverige" — om man skulle tro deras flagnande valaffischer utplacerade i en Stockholmsförort.

"I Love Borås!" bildar ett slags pussel utan ram. Betraktaren får vara sin egen ram och plocka samman bitarna i jakten på svaret på frågan om han eller hon älskar det Sverige som är vårt här och nu, precis som det var där och då när Tunbjörk reste med sitt öppna kameraobjektiv. "Landet utom sig" hette den förra boken som kom ut 1993 och blev en svensk fotoklassiker. Den satte djupa spår, så djupa att man talade om "tunbjörkare" som en ny sorts bilder och var och varannan av prisvinnande Sverigebilder var just sådana under en rad år. Den gången kompletterades Tunbjörks bilder av Thomas Tidholms skruvade texter som liksom förstärkte och fördjupade dessa utsnitt av en svensk (o)verklighet.
Den här gången löper bilderna ensamma genom den nya boken. Utfallande som vore de på språng ut ur bokens pärmar och blott försedda med en enkel ortsangivelse i ett kompletterande häfte. Det finns något djupt oroväckande med dessa "tunbjörkares" uppgörelse med det som ligger så långt från medelklassveriges triumfmarsch in i det nya Europa. Denna ständigt närvarande kommers (det svenska folkets statistiskt säkerställda största fritidsintresse), denna religiösa uppenbarelse i Sunne, dessa eviga rastplatser på vår färd genom livet, dessa nästan utsuddade blågula minnesbilder av VM-sommaren -94. Vad minns vi egentligen av allt detta som har varit/är våra liv?

Tunbjörks blick för det absurda sviker honom aldrig, dessa komiska, för att inte säga tragikomiska, platser och människor i förening upptagna av att vara en del av ett Sverige som de inte riktigt vill kännas vid och med vardagens drömmar inneslutna likt bärnstensskimrande fossiler i emulsionens frusna ögonblick. Och allt serverat tillsammans med det i plast så konstfärdigt illustrerade luncherbjudandet. "Här finns livets goda till festligt låga priser" som det står anslaget i ICA-affären i Linköping
Är en bild en stöld? Tar man en bild? Från någon? Frågan är inte okomplicerad. Och blir inte mindre svår av att dessa bilder — som antingen var för fula eller för vackra och som därför lades åt sidan i arbetet med "Landet utom sig" — nu återuppstår i en annan tid. När Lars Tunbjörk tog sina bilder stoppade han dem precis innan de skulle försvinna över tidens ättestupa. Nu blir de plötsligt ytterst samtida.

Tunbjörks bildkomposition bygger på överraskningen som idé. Hans särart är att fånga just det där som man inte ser fast det befinner sig mitt framför våra ögon. Han arbetar med starka påträngande färger, utan yttre sammanhang, här finns inga förklaringar vid sidan av de som vi själva tvingas söka. Allt är öppet in mot den grundläggande frågan: Älskar vi "Borås"? "Stockholm"? "Tomelilla"? "Malmberget"? och så vidare. Allt är symboler mer än verkliga platser. Och allt sammanfattas i en uppfordrande, genial bild från en soffa nånstans på Arlanda flygplats — en ödslig klinisk vägg som om vi befinner oss i livets allomfattande väntrum formgivet efter närmaste vårdcentral — och med tre bilder i bilden med röda idylliska svenska stugor mot denna mentala öken där texten "Look at Sweden!" lyser som i eldskrift. Vem mer än Lars Tunbjörk skulle kunna på detta sätt skapa en sammanfattning av åratals fotograferande i en enda bild? Eller besöka Ljusdal på någon festplats bortom ära och redlighet med det stora älghuvudet på väggen tronande över ett hånglande tonårspar? Eller hitta trädgårdstomten viftande med den svenska flaggan djupt inne i Beskow-skogen? Eller ta oss till de oändliga parkeringsplatserna utanför den nya tidens köpcentra så långt från den nedlagda lanthandeln i Vimmerby man kan komma. Se hur man trycker samman hundratals shoppingvagnar och förbereder för en ny härlig dag! Ett Sverige som tog slut 1996? Knappast!

Allt går igen som i färgstarka mardrömmar, allt är närvarande, presens och imperfekt glider samman. Här är Sverige i rörelse mellan framsteg och tillbakagång, mellan det nya klassamhället och vår allomfattande trygghet som riktiga europeer i det nya Europa, mellan medelklassens diktatur och den alltmer omfattande, exkluderande, tydliga nyfattigdomen och utanförskapet. Mentalt och materiellt. Som ingen annan fotograf hittar Tunbjörk just den nyckeln i sin konstnärliga knippa: nyckeln till låset att göra flera samhällsprocesser tydliga samtidigt. Här är samhällets klimatförändring förevigad och vi undrar om vi älskar Borås som här stämmer möte med vår bild av småstaden innan SM-guld och nysatsningar, innan högkonjukturer och det så kallade nya arbetarpartiet iförda kejsarens gamla kläder kommit till makten. Vi kanske älskar Borås som vi tvingas älska en brutal far. I brist på annat.
Kanske är det blott i ett bejakande av det närvarande vi kan hitta trösten och lisan undan det Sverige som i vilket, för att låna några ord av Gunnar Ekelöf, vi alla är främlingar men som också är en främlig i oss. Vi är en oändlig rad av konsumenter, vi är våra egna shoppingvagnar, vi är utom oss och innanför, vi svenskar är alla boråsare...

Så annorlunda är då inte Gerry Johanssons bilder. Så annorlunda — och så lika!
Denne fotograf, sedan många år bosatt utanför Höganäs, uppmärksammas på en stor utställning på Hasselbald Center i Göteborg. En ära få förunnade. När jag vandrar in i Hasselblads Center är entrén som vore den ombyggd. Först tror jag att det beror på att utställningen med Gerry Johanssons bilder, som bär den tolkningsbara titeln "I utkanterna av sin tillvaro", delar utrymmet med något annat. I själva verket är det tvärtom. Detta är en av de största utställningar som någonsin presenteras i detta fotoutställningarnas svenska Mekka. Närmare 250 fotografier radar upp sig utmed de förlängda väggarna och bildar ett spår genom tiden och Sverige.

"Alla konstarter är beroende av människans närvaro — enbart fotografiet vinner på att hon är osynlig." Detta citat av Andre Bazin står som ett konstnärligt credo över Johanssons bilder på en av väggarna. Bazin, som en gång på 1940- och 50-talen var den italienska neorealistiska filmens ideologiske fader, formulerar här denna utställnings grundläggande idé. För att inte säga Gerry Johanssons hela mångåriga projekt: en evighetsserie av hårt formatbundna bilder av Sverige där människan har lyfts ut ur sitt sammanhang, som om hon precis har lämnat de vardagliga och "tunbjörkiga" miljöer Johansson fångar upp.

Eftersom det är en retrospektiv utställning finns här visserligen några prov på Gerry Johanssons fotokonst från tiden innan denna dokumentation av ett ödsligt Sverige tog sin början. Bilder från New York och Chicago, bilder på människor och taxibilar, bilder från den eviga strömmen av händelser i metropolernas metropol. Dessutom finns här Gerry Johanssons Kvidinge-bilder, tidigare utställda på Tomarps Kungsgård. Det är en miniatyrvariant av den stora Sverigedokumentationen — kort och gott kallad "Sverige" — som Johansson inledde 1988 och som löper genom såväl dåtid, samtid som framtid och som jag strax återkommer till.
Kvidingebilderna — som nu också finns tillgängliga i en utsökt vacker liten bok i begränsad upplaga — är tagna mellan 2004 och 2007. Gator, staket, villor, hyreslängor (jo, det finns några stycken i Kvidinge) — allt finns här i Gerry Johanssons kvadratiska och svartvita återgivning. Det är grått, detaljskarpt, de nakna trädgrenarna bildar hemlighetsfulla mönster framför de vita villaväggarna, mexiteglet går i grått, Östra Storgatan är på ljusårs avstånd från New York i rummet bredvid.

Men utställningens givna huvudinnehåll är den närmast oändliga rad fotografier, med sina dateringar och ortsangivelser i golvet framför respektive bild, som tar oss i bokstavsordning från staketet i Alberga till en övergiven husvagn i Övertorneå. Här skapar Gerry Johansson med hjälp av upprepningens magi en märklig tidsresa genom Sverige. Alla dessa bilder blir som tiden själv, som avgränsade timmar, uppmätta minuter. Allt skenbart lika exakt som den tid vi har konstruerat för att kunna leva inom ramen, hela tiden medvetna om att det mesta av livets minnesvärda upplevelser befinner sig utanför de där tidsramarna, spränger dem i närvaro.

Det finns något försåtligt över alla dessa miljöer och platser, alla dessa geografiska dateringar — där platsen hela tiden säger något mer än årtalet. Vad är det som Gerry Johansson visar upp? Jo, det undanskymda, det oupptäckta, det stillastående, det vardagliga. Han gör det hela tiden med ett försonande småleende i motiv, vinklar, kompositioner. Det är underhållande bilder. Roliga och skrattretande.
Den formatets diktatur — alla bilderna är exakt lika stora, lika fyrkantiga och lika svartvita — som han låter sitt jätteprojekt underordna sig skapar intressanta effekter. Inte bara att platser liksom glider in i varandra och upphäver det unika, inte bara att tiden bokstavligen förefaller att stå stilla, inte bara att de alla pockar på att befolkas. Precis som med Tunbjörks bilder stiger också dessa så att säga ur sina egna ramar. Ty Andre Bazins teori är i grunden felaktig — och jag är övertygad om att Gerry Johansson håller med mig. Ingen konstart har som fotografiet synliggjort människan och människans själ, speglat oss i andra människors ögon, och givit oss en glimt av våra egna tankar, känslor och vår existens. Frågan blir då: Kan man fotografera människan utan att hon finns i bild? Finns hon kvar "i utkanterna av sin tillvaro"? Kan frånvaro göra oss närvarande?

Visst existerar människan i utkanten av sin tillvaro. Om tiden är relativ och snarast kan beskrivas som en cirkel (eller en liggande evighetsåtta) rör vi oss skenbart parallellt i våra liv, som vore vi vagnar på en räls bestående av Gerry Johanssons dokumenterade platser. Hans bilder kommer tillbaka till oss från det motsatta hållet, som överraskningar som tvingar oss till tolkning och till reflektion. De bryter med sina egna förutsättningar och sitt format. De är upproriska och utmanande. De skildrar samma Sverige som det Lars Tunbjörk färdas fram genom. "I Love Borås!" finns så att säga innesluten i Johanssons "Sverige". Det är ju Tunbjörks människor som precis har rest sig från den tomma bänken utanför det öde hyreshuset i Staffanstorp där fönstren reflekterar i olika gråa nyanser. Det är med hans färger vi ser insamlingsboxen för Myrorna i Kvidinge. Och det är samma öppna frågor som stiger ut ur bilderna.

Precis som samma svar formulerar sig: Ja, Lars Tunbjörk älskar Borås lika mycket som Gerry Johansson sitt Kvidinge. Vi är alla delar av samma helhet som Lars Tunbjörk och Gerry Johansson har fångat. Inte i flykten, utan i stillheten. Detta är fotokonst som tar plats mitt i ett svenskt känslomässigt epicentrum. Vi är en del av deras bilder, vi krokar i varandra som länkar i en kedja, vi lever alla här och nu, precis som dessa bilder. Vare sig vi är utom oss eller inte, oavsett om vi precis har varit på plats tillsammans med Gerry Johansson nånstans i Sverige där den tomma motorvägen passerar utan bilar utanför Varberg eller om vi har stått i regnet i kön i Ullared med Lars Tunbjörk. Som lindring och tröst och försoning med oss själva kan vi betrakta dessa bilder av det land som blev vårt. Det landet befinner sig inte i utkanterna av vår tillvaro. Det är vår tillvaro.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06