Konstens bronsålder
Bildmaterial
Foto: Jan Jönsson
Foto: Jan Jönsson
Foto: Jan Jönsson
Foto: Jan Jönsson
Konst: Josefine Axelsson
Skulptur och teckningar i brons
Landskrona konsthall
Pågår till och med 5 augusti
KONST.
Grafiska linjer i svart fyller väggar och golv i Landskrona konsthall. Trådar och rep slingrar sig fram över ytorna. Ändå är det varken träsnitt, kopparstick eller textilkonst som ställs ut. Det är faktiskt brons i alla verk, även om ögat kanske först inte tror så.
Josefine Axelsson (född 1967) har bestämt sig för att arbeta med den svåra tekniken att teckna (!) i brons. Det av tradition monumentala materialet, brons, blir i hennes konstverk dess raka motsats; småskaligt och tunt i trådlikt magra figurer. Skickligt. En given association går förstås omedelbart till Alberto Giacometti, vars figurer har en nordvästskånsk syssling i Josefine Axelssons återkommande gestalt ”Valter”. Med tunga, utdragna och till fotsulorna förlängda armar signalerar han tragikomiskt uppgivet livets hopplöshet. Titlarna brukar dock ofta vara trösterika, som exempelvis ”Ibland blir det bara för mycket, Valter” eller ”Jag kanske bara tänker fel, Valter”. Han verkar möta vardagens motgångar såväl som livets stora utmaningar med samma ärliga uppsåt och två-tomma-händer-hållning: vanliga jag gör så gott jag kan. Valter-verken är gripande, personliga och allmängiltiga på en gång.
Josefine Axelsson, som bor på Tågaborg i Helsingborg, fick Helsingborgs Dagblads kulturpris 2004 tillsammans med Jonas Högström. De bägge färdigställde samma år skulpturen ”Kvinnornas insatser i gummifabriken” på Campus Helsingborg. Axelssons utställning i Landskrona konsthall är den första större egna utställningen på länge och är väl den första breda och genomgående presentationen av hennes konstnärskap i hemmatrakten. Dessvärre verkar olyckliga omständigheter samverkat till att utställningen ändå kanske inte kommer att innebära det riktigt stora genomslaget. En kort framförhållning (från konsthallens sida, om jag förstod det rätt) verkar vara det huvudsakliga skälet. Inte kan det väl vara avsiktligt att så pass många verk är placerade direkt på golvet. Särskilt skulpturerna i liten skala hade verkligen tjänat på piedestaler. Dessutom är de slarvigt belysta vilket leder till att många detaljer i den mörka metallen blir svårurskiljbara. Av någon anledning har konstnären valt att inte sätta titlar på verken, vilket är lite märkligt med tanke på att hon alltid annars så explicit arbetar med korrespondensen mellan verkens innehåll och titel. Jag känner till exempel igen Valter-figuren i flera verk. Utan titlar blir utställningen liksom stum och det är synd.
Dessa hinder till trots, ser man utställningen med behållning. Tankarna går bland annat till Carin Ellberg (född 1959) som dock i sina skulpturer använder ett betydligt sprödare material, nämligen nylonstrumpbyxor. Det galghumoristiska och samtidigt innerliga tilltalet har Axelsson och Ellberg dock gemensamt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus