Den dekorativa surrealismen
Sanna surrealister eller bara alltför grunda och traditionella? Jonas Ellerström benar ut Halmstadgruppens betydelse inom svensk konst med hjälp av en utställning som ger en ovanligt god överblick över dess gärning.
Bildmaterial
Konst/Foto.
Halmstadgruppen
De första svenska surrealisterna
Oljemålningar och grafik
Galerie Hansson, Båstad
Utställningen pågår till och med 12 augusti 2007
Mer än åttiofem år efter det att Halmstadgruppen bildades är namnet fortfarande välkänt, och även om de sex medlemmarna var mer av en kamratkrets än en gemensamt arbetande konstnärssammanslutning samlas deras verk fortfarande regelbundet till utställningar. Galerie Hansson i Båstad visar nu under högsommaren målningar och grafik av bröderna Erik och Axel Olson, deras kusin Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner och Esaias Thorén under rubriken ”De första svenska surrealisterna”.
Halmstadgruppen utsattes under sin verksamma tid för kritik från två håll, först från den oförstående publiken och dagskritiken som kallade deras Dalí- och de Chirico-inspirerade måleri för obegripligt och anstötligt, och senare från författare och konstnärer som engagerat sig djupare i surrealismen och fann deras konst alltför ytligt dekorativ, symboliken alltför traditionell och med tiden angripen av en fadd och inställsam kristendom.
Surrealismens hat mot religionen blir fullt begripligt först när man betänker att rörelsen uppstöd i det snävt katolska Frankrike, men även i ett protestantiskt och mer sekulariserat sammanhang som det svenska är det naturligtvis främmande för en tankeriktning som syftar till att befria människan från konventioner och normer att ha något att göra med ett etablerat trossystem. Men kanske är det dags att lägga den diskussionen bakom oss när det gäller Halmstadgruppen, att sluta anklaga dem för att inte ha varit sanna surrealister och istället se vad de faktiskt åstadkom som konstnärer inom ett större, mer allmänt modernistiskt sammanhang.
Utställningen på Galerie Hansson ger tack vare en viss kronologisk spridning och stilistisk bredd oväntat goda möjligheter till överblick. Först och främst kan man konstatera att de kubistiska lärdomar flera av medlemmarna dragit under studieåren i Paris, från läraren Fernand Léger och den äldre kollegan Gösta Adrian-Nilsson, satt kvar länge och dyker upp samman med surrealistiska element i ibland klumpiga, ibland effektiva kombinationer.
Vidare ser man att när gruppen under 1940-talet övergav den egentliga surrealismen kunde man tillåta sig att pröva andra stilar: Erik Olson närmar sig Albin Amelin i en målning som ”Stenarbetare” och brodern Axel kan åstadkomma en nostalgisk caféinteriör från Paris. Esaias Thorén gör tydligt i hur hög grad hela gruppen var präglad av den svenska västkusten, dess ljus och tacksamma motiv, vare sig de utförs som sjöbods- och badidyller eller rytmiskt stiliserat som Waldemar Lorentzons uppdragna båtstävar.
Sven Jonson är kanske den i gruppen som tydligast utvecklar en egen bildvärld av valv och arkader, månljus, rosor och högtidligt melankoliska gestalter. Det romantiska arvet från Caspar David Friedrich är uppenbart, och i de flesta fall övertygar den milda stämningen tack vare Jonsons säkra teknik och komposition, som hindrar motiven att bli för sötaktiga.
Märkligt nog är det här som vid andra tillfällen gruppens äldste medlem, Stellan Mörner, som tilltalar mig mest. Han besitter inte alls samma formella skicklighet som de andra, hans motivkrets är närmast 1800-talsmässig med sina drömska parklandskap och herrgårdsinteriörer, men jag tycker mig ana ett djupare personligt förhållande till bildinnehållet hos honom, en lågmäld men stark integritet.
Finns det då något som gör det rimligt att fortsätta tala om dessa sex målare som en grupp? Jo, faktiskt: från 1930-tal till 1970-tal arbetar de inom en färg-, ljus- och stämningsskala med havsblått som grundton som trots stora skillnader verken emellan etablerar ett gemensamt arbetsfält. Variationerna är ofta större inom det enskilda konstnärskapet än gruppmedlemmarna emellan, som när Waldemar Lorentzon sticker ut med den här utställningens mest överraskande bild, ”Efter siestan”, ett spanskt motiv i intensivt rosarött — men också där finns det statuariska lugn som utmärker en konstnärsgrupp vars samlade insats saknar surrealismens dynamik men ersätter dess oroliga nu med ett stillsammare, längre perspektiv.
Jonas Ellerström
Bildtexter:
Korgstolen. Oljemålning av Axel Olson, 1940. Foto Elisabeth Mansén.
Efter siestan. Oljemålning av Waldemar Lorentzon, u å. Foto Elisabeth Mansén.
Duell på fält. Oljemålning av Stellan Mörner, u å. Foto Elisabeth Mansén.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus