Skönheten åter i Kivik

En av de stora konsthändelserna i Skåne i sommar är starten för Kivik Art Centre med Sune Nordgren som curator. Jonas Ellerström har vandrat på sluttningarna av Lilla Stenshuvud och sett den norska arkitektfirman Snøhetta från Dovrefjell ta detta mindre berg i besittning, och sedan fortsatt till det idésprutande Galleri Neon i Brösarp.

Konst/Foto. Begreppet ”skönhet” hör artonhundratalet till, i alla fall inom konsten. Och att jag kommer att tänka på ordet där jag traskar från Bergdala gård strax söder om Kivik ut på sluttningarna av Lilla Stenshuvud har faktiskt med konst att göra, inte i första hand med den onekligen anslående naturen.
Här har nämligen den från Newcastle och Oslo hemvände Sune Nordgren varit med om att dra igång Kivik Art Centre, tänkt att bli ett nytt centrum för samtidskonst på Österlen. Projektets ambitioner, jämte det faktum att förre chefen för i tur och ordning Malmö konsthall, Baltic Art Centre och Nasjonalgalleriet på nytt blir verksam i Sverige har självfallet skapat uppmärksamhet, men jag är här inte för att sia om ekonomiska, organisatoriska och publika framtidsmöjligheter eller hoppfullt orera om konstinstitutionernas pånyttfödelse utanför de statliga och kommunala strypkopplen, utan för att helt enkelt titta på den första utställningen, vitsigt döpt till Kivik Start.
Det är den norska arkitektgruppen Snøhetta som fått äran, och deras CV är inte fy skam: de har ritat det nya biblioteket i Alexandria, hjärnforskningsinstitutet i Marseille och ett antal kulturbyggnader i hemlandet som konsthallen i Lillehammer och operan i Oslo. Snøhetta grundades 1989 i Oslo; namnet togs från den högsta toppen i Dovremassivet. För det mycket platsspecifika projektet på Lilla Stenshuvud har de tagit med sig den likaledes norske fotografen Tom Sandberg.
Från parkeringen på en äng bakom Bergdala gård följer vi diskreta svartvita skyltar förbi lagård, kostall och mangårdsbyggnader ut på de norrut vettande sluttningarna av Linderödsåsens utlöpare i havet. På det stora Stenshuvud har jag vandrat mycket, och naturen här är likartad: bokar, ekar och hassel, berg som går i dagen och en makalös utsikt över Östersjön och Hanöbukten. Men de här markerna är mer av ett kulturlandskap än den gamla nationalparken söderut, här skär sädesfält och beteshagar in bland träden och öppnar rymd och siktytor.
Det är förmiddag och fint väder för den här sommaren, det vill säga växlande molnighet och uppehåll. Allt är ännu grönt, det jämnt spridda ljuset under de grålätta molnen är vackert och en gärdsmyg börjar sjunga när vi efter en fem minuters promenad närmar oss det första av Snøhettas arkitektoniska objekt. Vad gruppen har gjort är att på skilda ställen placera ut stora kuber i ljusgrå betong, öppna på två sidor, som bildar rum att stiga in i eller ett slags ramar kring utsnitt av landskapet.
De betongkuber man går in i genom ett svart draperi blir en kameralåda: inifrån tittar man ut på den grönskande skogen och de slätbruna trädstammarna samtidigt som man omges av Tom Sandbergs svartvita fotografier på kubens vägg eller på dess glasklädda front. Än tydligare blir objektivfunktionen i de helt öppna kuberna, placerade på strategiska ställen där landskapet öppnar sig mot havet. Betongväggarna begränsar sikten och utgör ett beskärningsverktyg, kuben är den kamera som presenterar verkligheten för oss.
Det är här jag börjar tänka på 1800-talet och närmare bestämt på dess romantiska landskapsmåleri. En vanligt förekommande detalj i exempelvis Caspar David Friedrichs bilder är en mänsklig arkitektonisk utsmyckning: ett kapell, en borgruin, ett lusthus, ett kors rest på en bergstopp. Det är som om de påtagliga bevisen på att andra människor varit här innan de avbildade melankoliska vandrarna fascinerade dem, konstnären och oss extra mycket, och vår vardagliga erfarenhet bekräftar det. Ett bilvrak ute i naturen eller ett ödehus stannar vi nyfiket till inför medan vi mer slentrianmässigt säger ”Ja, det är vackert” om en havsutsikt eller vårljuset genom ett lövvalv.
Ett annat konstnärsgrepp som Friedrich använde är att avbilda landskap genom ett fönster eller en dörröppning. Det var inte kameran som lärde oss beskära, det var den extra ramen i tavlan som tydligt sade att vad vi ser är ett utsnitt, detta är inte en bild som försöker efterlikna den mänskliga blickens breda synfält. Avsikten var att styra blicken, att fokusera betraktarens uppmärksamhet, att öka skönhetsupplevelsen genom att lyfta fram detaljen och därigenom suggestivt antyda den större helheten.
Så fungerar också Snøhettas ljusa kuber. De fängslar genom att vara så påtagligt människotillverkade föremål, utplacerade i naturen som gåtfulla tecken: den omgivande naturen får oss att se dem tydligare, men de får oss också att upptäcka naturen genom det riktade objektiv de tillhandahåller. Kanske får de oss just att uppfatta landskapets skönhet.

Också Jennifer Vanderpools och Ellen Hedbergs gemensamma utställning på det initiativrika och spännande Galleri Neon i Brösarp tar (delvis) steget ut i naturen, men där upphör likheterna. Vanderpool från Los Angeles och Hedberg från Stockholm är inte inställda på att förstärka naturlig skönhet (parkeringsplatsen och de slitna gräsmattorna utanför den gamla vägstationen i Brösarp har inte heller så mycket av den varan, men är en nog så fascinerande miljö) - nej, de vill skapa nya, artificella landskap och gör det med hjälp av frigolit, plast och textilier. Deras installation får gallerirummen att se ut som ett dagis där kidsen tagit över: kakformar, bollar och små leksaksdjur simmar omkring i ett pastellglatt hav av grus, skumgummismulor och bomullstussar. Utanför entrén slokar blommor av metalltråd och bubbelplast i det stilla regn som börjat falla. Diverse smackljud, surr och knitter ackompanjerar helheten som också rymmer en lättpsykedelisk fejknaturfilm.
Det hela är lekfullt, enkelt och billigt och utgör ett gott komplement till de stora, dyra, högtidliga pjäserna på Lilla Stenshuvud. I någon mån kanske Snøhetta arbetar efter 1800-talets ideal om evig skönhet - utställningen på Galleri Neon är definitivt här och nu och förgänglig. En biltur ut på Österlen, så hinner man med båda på en dag.

Jonas Ellerström