Frukost i det gröna — sommaren 1970
Det radikala 70-talet präglade givetvis också konsten. På Ystads konstmuseum ställs ett av de viktigaste och mest omfattande verken från tiden ut, nämligen Gerhard Nordströms svit "Sommaren 1970", tillsammans med en installation av Caroline Mårtensson. Jonas Ellerström har varit där och diskuterar politisk konst då och nu.
Bildmaterial
KONST. Rent militärhistoriskt var det så kallade Gulfkriget inte mer än en hastig styrkeuppvisning, en positionsmarkering inför den dystra utveckling som händelserna tagit i området kring Persiska viken. Som så många militära konflikter rörde det sig i grunden inte om att erövra geografiska områden utan om att kontrollera råvarutillgångar och handelsvägar. Sin största betydelse hade kriget genom att det för första gången blev en fullskalig medial händelse med bevakning dygnet runt; det slitna uttrycket att ”kriget flyttade in i våra vardagsrum” blev påtaglig verklighet.
Jämfört med 1960- och 1970-talens dominerande militära händelse, Vietnamkriget, var rapportflödet mycket intensivare och innehöll ett helt annat mått av ögonblicksbilder och direktsända tv- och radiosekvenser. Jämförelsen är inte helt rättvisande, eftersom Gulfkriget utmärktes av sin korthet och Vietnamkriget av sin plågsamma tidsutsträckning, men tanken väcks hos mig att den relativa bristen på bilder från kriget spelade en roll för den radikala erans politiska och antikrigsengagerade konst.
Den konstnärliga bilden kunde överge sin traditionella estetiska funktion och framträda som sanningsvittne, som uttolkare av ett samtidshistoriskt skeende. Sin slagkraft fick den politiska konsten genom att förmedla ett motbudskap, genom att ställa upp sin tolkning mot den hårt styrda rapportering som alla med tiden fick inse inte gick att lita på.
Vietnamkriget framställdes i USA och Europa i första hand som en ideologisk konflikt. Så småningom kommer kanske detta krig som varken gällde landområden eller råvaror att uppfattas som lika tragiskt meningslöst som första världskriget, men då var kampen mot kommunismen alternativt imperialismen en genomgripande realitet, som satte spår på många plan även i det avsides belägna svenska samhället.
Redan storleken på Gerhard Nordströms målningssvit ”Sommaren 1970 — utflykt i det gröna” tycks ge en uppfattning om vilken betydelse kriget hade. När sviten, som första gången ställdes ut 1972, nu samlats ihop och visas på nytt fyller den samtliga väggar i stora salen på Ystads konstmuseum, plus ett av sidorummen. De mycket storformatiga målningarna framställer ett grönt och inbjudande parklandskap, helt i samstämmighet med undertitelns idylliska klang — till dess att blicken upptäcker de döda kroppar som ligger halvt dolda under ett buskage eller militärhelikoptern som svävar över trädkronorna, till dess att den vita duken på picknickbordet fläckas av blod och en oönskad, annan verklighet bryter in.
Kontrasten är enkel men verkningsfull. Mycket av tidens politiska konst tog i sin iver steget över till propagandabilder och övertydlig symbolik. Malmökonstnären Jacques Zadig, liksom Nordström en påfallande skicklig konstnär, målade frihetsgudinnan svept i en amerikansk flagga under vars fåll blodiga och ruttnande lik skymtade. Det var en affischbild, ett stycke tidstypiskt måleri som idag knappast skulle presenteras utanför ett historiskt sammanhang. Nordström är lika angelägen att ställa sin uttryckskraft i politikens och medborgarupplysningens tjänst, men vill uppenbart bevara bildernas konstnärlighet: den mängd arbetstimmar man bara kan gissa sig till säger det, liksom det omsorgsfulla sättet att måla gräsmattorna, buskagen och träden.
Om Nordström tänkte sig ”Sommaren 1970” som en sannare fondtapet för folkhemmets gillestugor, om han med den ville väcka betraktaren till medvetenhet om att kriget i Vietnam också är en del av den svenska vardagen, ironiserar han ändå inte över det gröna, inbjudande landskapet. Den senaste utställning jag sett med nya verk av honom bars av samma Monet-känsla, av målarens kärleksförhållande till kulturlandskapet. Sedan är frågan om man skall se de nya bilderna, som saknar politiskt innehåll, som en reträtt in i estetiken eller som konstnärlig kontinuitet.
Det politiska läget är knappast mindre brännande idag än på 1970-talet. Ett svar på frågan hur en engagerad konst kan se ut i nyhetsbildsöverflödets värld ger Caroline Mårtensson i sin parallella installation på museet, en satir över människans (nuförtiden inte enbart mannens) drift att jaga och nedlägga byte, att ståta med preparerade likdelstroféer som om taxidermin vore det enda civilisationsdrag som skiljer oss från neandertalarna. Det är roligt och fyndigt, konstnären lyckas inte riktigt fylla upp rummen men ingen besökare kommer att glömma golden retriever-brasmattan — i sitt mindre format också en enkel och effektiv konstnärlig gest.
Jonas Ellerström
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus