Sebastian 1989-2005
Bildmaterial
Sebastian, Fotografier av Anna von Brömssen
Foto
Dunkers, Helsingborg
Utställningen pågår till och med 4/11
FOTO. Hur ofta börjar du motståndslöst gråta när du läser en dagstidning? Trots världens ondska och samtidighetens plåga? Ytterst sällan är mitt svar. Själv kan jag bara minnas två tillfällen. Dels en gång när jag utomlands kom över en svensk tidning och läste listan över de omkomna i Backabranden i Göteborg och oförberedd hittade namnet på grannarnas 16-åring. Och så häromåret – en lördag tror jag att det var – när Marie Branners och fotografen Anna von Brömssens reportage om 15-årige Sebastians sista månader i livet pressade luften ur mig vid frukostbordet när jag slog upp Göteborgs-Postens helgbilaga.
Jag har ju själv en dotter som är född 1989. Samma år som Sebastian. Nu är hon 18 år, på väg ut i livet. Sebastian vilar i sin kista iförd fotbollslandslagets tröja och med en död lillebror i graven bredvid. När Sebastian var tolv år gammal diagnosticerades han med elakartad cancer. Hans sista tid i livet blev en vandring mellan smärt- och vilopunkter, mellan sjukhus, skola och hem, mellan sorg, längtan efter ett sista sommarlov och döden.
Det var (och är) ett sanslöst gripande och i djupaste mening tidlöst reportage om livet i dödens absoluta närhet i den tid som är vår och i det Sverige vi delar. Det är en innerlig beskrivning av en familjs obeskrivliga smärta, om hjälplösheten inför tillvarons outgrundlighet, om glädjeämnen djupt inne i mörkret. En liten kille på väg att ta farväl av det liv han aldrig fick leva.
Reportaget prisbelönades förstås. Ty sådan närvaro i text och bild kräver närvaro i känslor. Och en förmåga att hantera sin egen sorg och smärta i balansen mellan skildring och upplevelse. Det var en prestation långt förbi alla journalistiska löpsedelsjakter. Det var verkligt liv och verklig död som tog plats bredvid mig. Samspelet mellan text och bild var hjärtskärande och kongenialt. Så fick också förstås fotografen Anna von Brömssen sina välmotiverade Årets bild-priser. Ty hennes bilder av Sebastian och hans familj är som upplysta inifrån av en sorgens heliga ande.
Och nu finns en svit av hennes fotografier från dessa dramatiska, traumatiska och helvetesartade månader i en alldeles vanlig svensk familj utställda på Dunkers.
Jag går ett stilla varv genom rummet. En mjuk musik svävar ut och gör mig sällskap. Varje steg, varje bild, varje ögonblick känns. Det är närvaro i bilderna och i mig. Till och med än mer nu när jag redan läst och redan vet och Brömssens bilder så att säga tar ännu ett steg närmare mot mig när de hänger på väggarna bara åtföljda av några korta texter. Jag ser Sebastian och han ser mig. Det är vardagligt och det är liv. Jag ser pojk-rummet med den påslagna teven som Sebastian somnat ifrån i morfindrömmar med fotbollsdiplomen och almanackan med den lättkläda kvinnan på väggarna och alla andra småsaker som bildar en människas inramning. Och jag ser smärtan i sjukhusbesöken, personalens längtan efter att kunna göra något för att ögonblicket ska bli aningen lite mindre smärtfyllt för Sebastian och bara ett uns mer uthärdligt för hans föräldrar. Och till slut är han död och det är så vardagligt som om det inte var det det var och dödens blekhet vilar över honom och lillasyster Bella storgråter och kistan står där och väntar på evigheten inför föräldrarnas inåtvända blickar.
Jag får sällskap i min inre tystnad av en äldre synskadad kvinna. Hon kan se bilderna men har svårt att läsa texterna. Så jag läser dem högt för henne innesluten i allt detta. Eller försöker läsa, tårarna tränger på, jag är utsatt mitt i livet, mitt i insikten om att allas våra liv är utmätta, att det skulle kunna ha varit min dotter och min sorg. Att den äldre kvinnan snart är borta. Att mitt liv tickar mot sitt slut. Jag tänker på döden som en förutsättning för livet och jag tänker på livet som en förutsättning för döden och jag tänker på Sebastian och hans familj och rösten brister när jag försöker läsa de där sakliga texterna om smärtan, om läkaren Gustaf och sjuksköterskan Carina, om stillheten när allt är över och lillasyster Bella som står där vid kistans rand.
På trappan till Dunkers tar jag ett djupt andetag. Allt är som förut. På Sundstorget åker smågrabbarna på sina skateboards, det skulle kunna ha varit Sebbes lillebrorsa och hans kompisar.
Allt är precis som vanligt.
Ingenting är precis som vanligt.
Denna stund i rummet som heter 81 kvadratmeter på Dunkers kulturhus i Helsingborg där Anna von Brömssens bilder på Sebastian hänger är en märklig, smärtsam upplevelse av döden som gör livet mycket närvarande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus