Mer arkeologi än konsumtionskritik
Bildmaterial
Snökanonen från projektet "White Christmas", som 1998 kastade ut snö över stockholmare på promenad genom Kungsträdgården, kunde gärna varit med på Skissernas museum, tycker Linda Fagerström.
Konst: Gora och Bandolin. Samarbeten 1992-1998 och nya aktiviteter
Skissernas museum, Lund
Utställningen pågår till och med 21 oktober
KONST. Happening, installation eller arkitektur? Skulptur, landskapsarkitektur eller utställning? Hur man än försöker, fastnar etiketter som dessa inte riktigt på det som Monica Gora (född 1959) och Gunilla Bandolin (född 1954) gör. Skissernas museum i Lund visar nu en sammanställning av de senaste 15 årens arbete med både individuella och gemensamma projekt. De har länge arbetat i gränslandet mellan de just nämnda företeelserna, och att följa dokumentationen av alla idéer, försök och genomföranden är spännande.
Översikten av Gunilla Bandolins och Monica Goras produktion är skapad genom ett slags tidslinje längs väggarna, på vilken dokument om varje verk är fäst. Ett av de mer storskaliga uppslagen är ”X–X” från 1992 då gigantiska kryss i form av gula bojar formades på vattenytan vid två ställen i Öresund (detta var innan det ännu fanns någon Öresundsbro).
Verket är redovisat genom fotografier, text, teckningar och en film. Därigenom är det ett av de mest noggrant presenterade verken som visas. Många av de övriga längs utställningens tidslinje framträder enbart på fotografi tillsammans med kortare förklaringar, vilket inte ger ett lika fylligt intryck och förstås inte heller lika stor möjlighet att förstå det aktuella konstverket.
Vad gäller alla projekt eller verk, vore det enkelt men effektfullt att låta någon beståndsdel få vara med på utställningen; några stenblock från en skulptur eller snökanonen som i projektet ”White Christmas” 1998 kastade ut snö över stockholmare på promenad genom Kungsträdgården. Det hade konkretiserat ännu mer och hjälpt tanken och fantasin en bra bit på vägen.
I den nygjorda installation som visas på museet använder sig Gunilla Bandolin och Monica Gora av kontrasten mellan ett sparsamt möblerat rum och högvis med kasserade tillhörigheter utanför det. Det handlar, enligt katalogen, om ”längtan efter det prylfria, enkla, nya livet” och alla saker vi kastar bort eftersom de är omoderna – trots att de kanske egentligen fungerar.
En konsumtionskritisk dimension är förstås möjlig att läsa in i Bandolin och Goras arbete. Jag är dock inte säker på att de själva avser att göra ett sådant ställningstagande. Istället verkar de vilja lyfta fram sopornas potential som framtida arkeologiskt material, eftersom de sopor och det skräp ett samhälle producerar förstås säger mycket om just det samhället. Mer spännande, menar jag, vore att mer explicit ta avstamp i den utmanande, skrämmande dimension som sopor rymmer. Skräp; ruttnande matrester, blekta skivomslag, trasigt porslin, uppfattas som hotfullt eftersom det påminner oss om vår egen förgänglighet. Därför gömmer vi undan skräpet i källaren och soporna på soptippar långt utanför stan.
Delvis nuddar Bandolin och Gora förstås ändå vid denna beröringsskräck med döden bara genom att provocerande tydligt gång på gång intressera sig för sopor. Som vi vägrar låtsas om, som påminner om att även vi snart blir till jord, omoderna och glömda.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar