Skissens olidliga lätthet
Waldemarsudde har låtit Carl Johan de Geer botanisera bland prins Eugens efterlämnade samlingar. Jonas Ellerström ser en konst som överlevt.
Bildmaterial
En skiss av prins Eugen, "Regnmoln".
Carl Johan de Geer, "Installation".
Konst: Doften av färg
Urval ur samlingarna av Carl Johan de Geer
Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår
till och med 27 januari 2008
KONST. ”Utan värde” har prins Eugen skrivit på baksidan av en pannå, med stor, säker stil och avslutande initial, ”E.”, som för att riktigt tydligt tala om att det är han själv, upphovsmannen, som fällt den stränga domen. Pannån ligger på ett bord i det stora rummet i Waldemarsuddes utställningslokaler, och eftersom man som besökare ombeds att inte röra föremålen i den inkallade curatorn Carl Johan de Geers ateljéliknande arrangemang så kunde jag inte gärna vända pannån för att ta reda på om jag håller med målarprinsen eller inte i det här särskilda fallet.
Det är inte säkert att jag skulle ha gjort det. Skisser och förstudier var en självklar del av konstnärsarbetet för den generation prins Eugen (1865–1947) tillhörde. Man tecknade ”efter naturen”, tog med sig blocket in i ateljén, skissade upp motivet i format och utförde sedan själva målningen. Den tidskrävande och omständliga processen hade sina fördelar: man kan i det stora material som samlats på Waldemarsudde se hur prins Eugen utforskar olika perspektiv i sina parklandskap från Djurgården, flyttar en grupp personer på utflykt i det gröna från en omgivning till en annan och allmänt prövar sig fram.
Men i mina och i många nutida betraktares ögon är det långtifrån alltid det resultat konstnären sett som slutgiltigt som är det bästa: ofta har skisserna en lätthet och direkthet som den färdiga målningen saknar. De antyder snarare än slår fast, lämnar ett utrymme åt betraktaren som vi alltsedan impressionismen kommit att sätta stort värde på.
Detta är ingen ny iakttagelse, men strategin att lyfta fram arbetsmaterial ur den konstnärliga processen fungerar ovanligt väl på Waldemarsudde genom den outsagda kontrast skisserna bildar till de paradverk som normalt fyller salarna. Av olika skäl finns ett ovanligt stort material i museets samlingar: dels hade prins Eugen lagringsutrymme och råd att inte måla över skisser eller övergivna motiv, dels fick han som kunglig person inte sälja sina tavlor, och slutligen var prins Eugen en omdömesgill mecenat som köpte många verk av sina generationskamrater, såväl större som mindre.
Carl Johan de Geer, adlig rabulist och numera folkkär konstnär i flera medier, har gjort ett fint, engagerat och fördomsfritt arbete med urvalet och lyckas göra målaren Eugen och hans tid mer levande än de varit på länge. På utställningen finns fina saker av Ivan Aguéli, Anna Boberg och Eugène Jansson, ett litet, kraftfullt havslandskap av August Strindberg liksom udda nummer som en oljemålning av grafikern Axel Fridell och sena inköp eller gåvor som en interiör av Åke Göransson och två ovanligt lätta och njutbara Carl Kylberg.
Huvudinnehållet utgörs dock av prins Eugens skissmaterial och utkast, parallellt med teckningar av prinsessan Eugénie (1830–1889) som är utmärkta kulturhistoriska dokument, och ett antal teckningar ur den stackars Ernst Josephsons svit porträtt av svenska kungar, anslående i sin förvirring, ställvis magnifika.
Bland målarprinsens utkast och skisser i olja, gouache och kol är det framför allt ett antal molnstudier som jag tycker om: moln är ju ett av prins Eugens favoritmotiv men han överarbetar det ofta i sina stora målningar. Här i litet format och innan fernissan fixerat bilden lever verkligen hans lätta skyar; jo, de är mer skyar än tunga och pompösa moln.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus