Kvidinge i konsten
Familjen Astrid Göransson, David Skoog och John Skoog uppmärksammar Kvidinges 700-årsjubileum med en utställning på Tomarps Kungsgård.
Bildmaterial
Astrid Goransson, ”Morgon och kväll”.
Astrid Göranssons videoanimation ”Nästan som en i familjen”.
David Skoog, "Panelborstar".
David Skoog, "Morandi ljuger".
John Skoogs historier från Kvidinge — prydligt upplagda i staplar.
Konst: Astrid Göransson, David Skoog, John Skoog
Måleri, foto, animation
Tomarps Kungsgård
Utställningen pågår till och med den 4 november
KONST. I några av Tomarps Kungsgårds rum hörs röster från det förflutna. Berättelserna är inte spöklika, utan har snarare en smått etnologisk-mänsklig karaktär, och med det förflutna menas i första hand 1930-talet. Utställningsrundan startar med fördel i det mörka kabinettet mittemot ingången. Där, i sällskap av en Karl XII-byst som blickar ut genom fönstret, kan man se videon Homesick Blues av Astrid Göransson. På bildskärmen i motljuset, omgiven av frodig grönska, avtecknas en mörk silhuett föreställande 19-åriga Anna-Helén (Astrids mor). Hon refererar till de brev hon skrev 1933 till systern Clary i Rickarum. Den unga kvinnans röst (My Larsdotters) med sin specifika skånska dialekt talar direkt till betraktaren. Ark efter ark flyger iväg med vinden. Fast videon varar i elva minuter, glömmer man tiden. Bob Dylans ”Homesick Blues” är en fin stämningsförstärkare som bidrar till att man lätt ”läser” samtliga 33 brev. Brevuppläserskans gestalt är omisskännligt Astrid Göranssons. Möjligen hade en skugga i motljus som direkt suggererade den unga Anna-Helén i tjänsteflickans utstyrsel varit mera påkallad.
”Nästan som en i familjen” är tveklöst utställningens höjdare. Det är en videoanimation av kolteckningar. Med personlig finess får Astrid Göranssons kolteckningar liv. Här ikläds infall surrealistisk gestaltning, som när Anna-Helén från mjölkpallen avancerar till ”familjemedlem” i operasångaren Stiebels klan i Stockholm. För sista gången mjölkar flickan kossan som med svansen, i ett svep byter hennes bondska fläta mot en moderiktig kortklippt frisyr. Med en sorti à la Damien Hirst försvinner Anna-Helén genom den tudelade ko-kroppen och direkt in i den kungliga huvudstaden. Visst spökar William Kentridges föredöme i den göranssonska animationen, men bortsett från ett gemensamt tillvägagångssätt finns det inga större likheter. Astrids bildstory över sin mamma som förespeglades ett uppehåll i huvudstan ”Nästan som en i familjen” – men istället fick tjäna som piga – är sprallig och humoristisk; detsamma kan sägas om Carin Bloms musik som också ackompanjerar en tredje videoloop, Ur pärekorgen.
Som utställningsforum är Tomarps Kungsgård unikt. I ett otvunget umgänge kan man strosa genom rummen där militärhistoriskt förflutet dokumenteras och fortsätta genom renodlade utställningssalar där utblickar till omgivningen ansluter sig till konsten på väggarna. Ofta utvidgas utställningen till korridorer och kaféet. De skrovliga gamla väggarna i dessa utrymmen framhäver Astrids rustika bilder extra fördelaktigt. Särskilt några av de laverade kritteckningarna ur serien Morgon och kväll framkallar lustkänslor vid betraktande. En person som mjölkar stöder huvudet mot kossans buk – enkelt och genuint. Effektfulla på sitt sätt är teckningar ur serien Beskrivningar utförda med vit krita på svart pannå.
Snyggt monterade på en låg, lång bänk i nedre korridoren, presenterar David Skoog 26 variationer på tema Borste. Fotografierna görs synliga – överförda via giclée-metoden på Hahnemühle papper – under en glasskiva. Ett brett urval av hårt använda borstar med skavda strå. Med allt ifrån Lavang över Dammvippa till Mjölkspannsborste, utgör denna borstparad en formidabel konversationspjäs.
I 26 fotografier på övre våningen, samtliga silvergelatinkopior, får 1980-talets bondevardag liv, medan sju fotoetsningar kallade Serien 2007 i giclée ger utrymme till friare tolkningar. En och annan av dessa bilder utmanar betraktaren till att leva sig in i konstnärens avsikt. Som till exempel den rika antikompositionen Morandi ljuger. I Morandis stilleben är som bekant allt rensopat och kvar endast det som går att infogas i en harmonisk helhet. En harmoni som sällan existerar i människans närhet. Vi får inblick i ett rum där tingen placerats av slumpen; där en obäddad säng förblir obäddad och enstaka föremål avvaktar sin tid att läggas tillrätta. Liknande stämning av kreativt vardagskaos upplevs i Skyline … va! där åter en ansamling av föremål kämpar om uppmärksamhet.
Kontrapunktiken mellan den disciplinerade ”borstparaden” och omnämnda antikompositioner bryts av den stillsamma Märgelgraven, som med sin mörka, sugande djup lägger sordin på prylmångfalden.
En givande ny bekantskap är tjugotvåårige John Skoog. Med hans insamlade Historier från Kvidinge – upplagda i prydliga staplar – får hela utställningen ett förstärkande bygdehistoriskt underlag. Med stor behållning läste jag 17 av dessa – ibland gripande eller roande – berättelser. Ett enda foto, Paraden, lyser upp samma sal med sin gröna närvaro. Med paraden menas köbildningen som spontant uppstår på landsvägen bakom en maklig traktor. Detta panoramaperspektiv ger bilden en säregen lekfullhet. Som om hela sceneriet bara väntade på att styras med en joystick så att bilarna i köbildningen förvandlas till ett cirkusfölje på väg till en strålande uppvisning i den gröna mjuka omgivningen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus