Varde kött
Lucian Freud började vekt och drömskt men hans 80-talsmåleri är grövre och mera oförställt sexuellt. Det rymmer samtidigt en större egenart, där Freud verkligen målar ”det han ser”. Sören Sommelius ser utvecklingen på Louisianas retrospektiv.
Bildmaterial
Lucian Freud, "Nattproträtt, liggande på magen", 1999-2000, olja på duk.
Lucien Freud, "Bella och Esther", 1988, olja på duk.
Konst: Lucian Freud
Louisiana
Utställningen pågår till och med den 27 januari 2008.
KONST.
En naken medelålders man på en piedestal är motivet på Lucian Freuds mest monumentala målning på den stora retrospektiva utställningen på Louisiana. Leigh under takfönstret är tre meter hög. Mannen står som en levande staty med benen lite kissnödigt korsade. Han är knappast ”vacker”. Det här är inget idolporträtt, men säkert en realistisk studie, utan någon som helst insmickrande sentimentalitet. I betraktarens ögonhöjd och i bildens perspektiviska fokus finns modellens snopp. Det är ingen tillfällighet.
Leigh Bowery, anarkistisk musiker och performanceartist, satt flera gånger modell för Lucian Freud. Den stora målningen låter ana att de båda männen känner varandra. Den har tillkommit 1994, samma år som Bowery dog av aids.
Freuds porträtt utstrålar genomgående förtrolighet med den avbildade. Men hans bilder är tvetydiga. I dem finns också ett slags ofta närmast total kontaktlöshet med motivet, skriver Louisianas direktör Poul Erik Tøjner i katalogen till Freuds stora retrospektiva utställning i Humlebæk.
Modellerna på Freuds bilder är personer i hans nära krets, hans mamma, hans älskarinnor, hans döttrar och konstnärsvänner. Porträtt eller mestadels nakna gestalter i helfigur avbildas med detaljrikedom, ofta som fysionomiska studier, med veck, valkar och rödfnasig hud. De levda åren kan utläsas i kroppar som formats och missformats, så som sker med människor.
Konstnärens blick avläser kirurgiskt noga sitt motiv, hans hand fångar dess exakta utseende. Modellens kropp omvandlas till ett objekt iakttaget med distans, människokroppen blir ett monument.
På utställningen visas en film, men inte om konstnären – Freud lär vara mycket tillbakadragen – utan om hans modeller. De berättar om hur de tålmodigt dag efter dag suttit modell för Freud under långt utdragna avmålningar. ”Jag ser förfärlig ut, säger en av dem. Jag liknar en fet padda där jag ligger på golvet.” Just det intrycket är lätt att få av många av Freuds bilder. Ändå är det ju så här människor ser ut för det mesta. Freud är en mästare i att måleriskt skulpturalt avbilda den mänskliga kroppen, den nakna sanningen.
Bilden av människans kropp filtreras av reklamens och modets raster. Idealbilderna sitter i våra huvuden, de finns inpyrda i ögats näthinnor. Freud sliter sönder rastren. Han betraktar djuret människa och släpper med ett vrål ut det ur konventionernas bur.
Många av målningarna är som jag redan antytt ohöljt sexuella. Män sitter bakåtlutade med skrevande ben och en håromvälvd snopp i bildens fokus, som efter ett ansträngande samlag. Kvinnorna ligger mera behagfullt utsträckta med halvslutna ögon på en röd lädersoffa.
Freud målar av sina tonårsdöttrar, som inte vuxit upp med honom och som gärna sitter nakenmodell för att till slut få träffa sin frånvarande pappa. Han avbildar dem sexualiserat detaljrikt. Jag tror att farfar Sigmund skulle ha haft en del analyser att komma med.
Till frågan om sexualiteten hör uppgifter (från Wikipedia bland annat) att den i dag snart 85-årige Freud har 40 barn, varav han lär ha erkänt 17.
Freuds porträtt av ansikten är återigen något annat. Flera av dem är skulpturalt uttrycksfulla mästerverk. Kinder, näsa och ögonbryn uttrycker ansiktets speciella topografi.
På utställningen visas bortåt sextio målningar och tjugotalet etsningar från olika perioder. Lucian Freud är knappast modernist utan en artist som gått sina egna vägar i en rik tradition med namn som Rubens, Courbet, Francis Bacon. Några tidiga, detaljrika porträtt har lyster och klassisk utstrålning och är närmast veka och drömska. Till dem hör ett lätt surrealistiskt självporträtt från 1940, där den då bara 18-årige konstnärens ansikte med ovala ögon verkar synas bakom en tunn skimrande hinna av strömmande vatten.
Bilderna från 80-talet och framåt har en annan karaktär. De är grövre målade och mera oförställt sexuella men rymmer samtidigt också en större egenart, där Freud verkligen målar ”det han ser”, inte det någon vill att han ska se.
Med hela sin konst formulerar han ett dramatiskt ”Se människan!”, sällan med värme eller humanistiskt inkännande – men med en drabbande klarsyn, som det är svårt att frigöra sig från. Varde kött.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus