Bondelivets utdöende mikrokosmos
Sune Jonssons fotografier från bondelivet i Västerbotten flankerar Walker Evans ikonografiska foton från 30-talets depression i USA överraskande bra, tycker Johan Malmberg. Dessutom är Jonssons bilder både roliga, slagfärdiga och genuina. Det är en fotoutställning du inte vill missa.
Bildmaterial
Estetiskt dokumentärfotografi.
Från depressionens 30-tal.
Bondeliv i Västerbotten.
Foto: Sune Jonsson möter Walker Evans
Sune Jonsson möter Walker Evans
Landskrona museum
Utställningen pågår till och med 18 november
FOTO.
Utgångspunkten är Walker Evans foto från 30-talets depression i USA. Dessa ikonografiska bilder, några av fotohistoriens allra mest diskuterade. För hur var det nu med Evans foto tagna inom FSA:s (The Farm Security Administration) nationella projekt: i vilken grad är de dokumentära, i vilken grad estetiskt medvetna, eller är de enkom sociologiskt bevismaterial?
Det är frågor som i princip alltid möter en Walker Evans-utställning och den tidens modernistiska fotografi. Trots att diskussionen är gammal som gatan, dyker den pliktskyldigt upp. Vi refererar till Sherrie Levines sätt att på 80-talet stjäla Evans motiv och göra dem till sina egna i syfte att åskådliggöra klass, kontext, ja bildernas fulla identitet. Sen har andra snott Levines bilder… och när relativiseringen en gång är gjord är det svårt att hitta tillbaka till det magnifika i Walker Evans bilder.
Den diskussionen har jag i bakhuvudet när jag äntrar Landskrona museum för att se fotoutställningen Sune Jonsson möter Walker Evans. Sune Jonsson jobbade åren 1961–95 som museifotograf på Västerbottens museum i Umeå och dokumenterade livet i socknarna år ut och år in. En tålmodig bildsvit ”Kusmark” med sex fotografier tagna under fem års tid av samma hus, på samma åker under olika årstider visar lite av det temperament som förenar Jonssons och Evans fotokonst.
Givetvis finns här också en grannlaga mönstring av bondelivet med Tea Johanssons i huckle vid kvällsmjölkningen, kronotorparen Alvar Eliasson som hässjar strötorv, småbrukaren Elis Lundell som kör timmer. Det är det utdöende mikrokosmos Sune Jonsson är satt att bevara åt eftervärlden. Det är utan tvekan gjort med Walker Evans sociologiska/etnologiska förtecken.
Svensken var en stor beundrare av amerikanen och ordnade till och med en Evans-utställning i Västerbotten.
När utställningsansvarige Hasse Persson vill lyfta fram den anonyme fotografen Sune Jonsson gör han det på detta lika logiska som effektiva sätt. Precis som för Evans är klassiskt dokumentärt foto av Jonssons snitt daterad vara på konstinstitutioner. Desto mer glädjande att man lyckas föra fram ett foto som inte bara är överraskande bra (och snyggt presenterat ska sägas, Landskrona museum har hängt Evans på rostbruna innerväggar och låter Jonssons bilder omsluta dem på gröna ytterväggar. Väldigt stiligt). Det är också just överraskande Jonssons foto är: överraskande roligt och slagfärdigt.
Ett av Sune Jonssons favoritmotiv i dessa norrländska stugor är att se efter vad som hänger på väggarna. De där märkliga gudsorden broderade till mementon där förkunnarens vibrato ekar: ”Betänk: Livets korthet/ Dödens visshet/ Evighetens längd” står det på bonaden bakom Erik Eriksson. Och bakom en annan farbror, PO
Söderström i Lövånger, hänger ett bröllopsfotografi och bonaden ”Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona”. Visst kunde de ha varit omslagsbilder till PO Enquists – frireligiöst uppfostrad i Västerbotten – ”Lewis resa”, romanen som tvinnar ihop de två stora folkrörelserna i detta land: arbetar- och väckelserörelsen.
Här ser vi de sista interiörerna från dessa liv och ärligt talat, känns en diskussion om fotots autenticitet viktig i sammanhanget? Jag kan säga, trots att Erik och PO finsitter i sofforna riktade mot fotografen, de är genuina nog. För de vittnar om en tillvaro som svenska skolbarn i dag möjligen förknippar med den förindustriella perioden. Och vad säger inte bilden av Albin Eriksson i Nordmaling, tagen 1956, det år då statstelevisionen introducerades, där han sitter med ett fiaspel i bakgrunden. Eller ungkarlen Johan Engman som, nej han är inte en romanfigur hos Mikael Niemi, läser en Dürer-biografi på esperanto som lite vardagsunderhållning. För en nutida betraktare är det en fantastisk bildskatt, oavbrutet fängslande och osannolikt rolig.
Som sagt, dessa bilder interfolieras med Walker Evans fotografier från sydstaterna under depressionen. Bilderna kritiserades av kollegan Ansel Adams för att vara mer sociologi än fotografi. Sanningen är att Evans tidigt erkände en estetisk hållning till sina objekt och snarare talade om en dokumentär stil. Frågan är om inte Sune Jonsson än tydligare än Evans är estetiserande, han glider nästan över åt konstfotografin någon gång. Ett antal bilder visar hur dokumentationen i ett ögonblick transformeras; en handväska som hänger över ett stycke hötorgskonst eller handskarna som tycks få liv på galgarna i en församlingslokal. Båda tar de ett steg bort från sin etnologiska uppgift. Tillsammans med projektets vidd, utgör de en fotoutställning du inte vill missa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus