Med det roliga framför sig
Martin Hägg har synat Edstrandska Stiftelsens stipendiater i sömmarna.
Bildmaterial
Matti Kallioinen, teckningar 2005-2006.
Johan Thurfjell, "Ett försök att förstå", installation 2001-2003.
Kristina Matousch, "System 1-15" 2006.
Konst: Årets Edstrandska-stipendiater: Kajsa Dahlberg, Matti Kallioinen, Kristina Matousch, Johan Thurfjell
Malmö konstmuseum
Utställningen pågår
till och med den 11 november
KONST.
Edstrandska Stiftelsens stipendium är bland det finaste en svensk konstnär kan få, ändå är stiftelsens rätt så hemlighetsfull. Vare sig nätet eller Malmö Stadsbiblioteks databas ger mycket vägledning åt den vetgirige. Detta undflyende drag kan bero på att stipendiet inte går att söka, alltså ingen mening att läsa på för att sedan skicka in CV och arbetsprover. Istället dimper stipendiet ner en gång om året hos de som stiftelsen själva anser vara de mest förtjänta.
Edstrandska Stiftelsen säger sig rikta in sig på ”unga” konstnärer, ett i konstvärlden ofta lika töjbart begrepp som ”oetablerad”. I år har det gått till Kajsa Dahlberg, Matti Kallioinen, Kristina Matousch och Johan Thurfjell, alla mellan 33 och 37 år, med stipendiet har var och en blivit 200 000 kronor rikare. Sedan tre år tillbaka är det Malmö Konstmuseum som presenterar stiftelsens stipendiater. Några få verk har tagit plats i museet, först med Niklas Östholms intervjubok, alla besökare får var sitt ex, ges en fyllig presentation av var och en.
Möjligen är Johan Thurfjell mest intressant av årets pristagare, han tycks ha fått en genialisk idé att spinna vidare på. På museet finns hans små handskrivna post-it lappar uppsatta vilka uppmanar till läsning på samma sätt som om de suttit hemma på kylskåpsdörren. Men lapparna kommenterar stora politiska händelser, inte det vardagliga. Genom att på olika sätt utgå från det privata i sin konst vill konstnären ge en bild av det allmängiltiga.
Jag studsar annars mest till inför Matti Kallioinens lättsamma och enkla figurer i starka färger och mönster. Kallionen önskar med sina tecknade bilder, musikframträdanden och uppträdanden, fylla våra ”sinneskanaler” med psykedeliska metoder. Hans konst har en tydlig visuell hemvist i 60-talet och fiktionens värld, ”LSD-inspirerat” slår museet fast rätt och slätt.
Motsatt detta är Kajsa Dahlberg fast förankrad i en av samtidskonstens huvudfåror med sitt allt annat än lättsamma ifrågasättande av konventioner. Videofilm är hennes främsta verktyg, på museet finns hennes rad med vita böcker kallade ”Ett eget rum/Tusen bibliotek”. Böckerna är identiska; Virginia Woolfs ”Ett eget rum”, men är från sida till sida också fyllda med marginalanteckningar av olika läsare. Konstnären beskriver individens förhållande till ett större system, kanske ett bibliotek eller andra låntagares anteckningar.
Mer retro, fast på ett helt annat sätt än Matti Kallioinen, är stramt minimalistiskt arbetande Kristina Matousch. Hennes undersökning av vardagliga former är både bokstavligt, i form av en materialexponering, och idébaserad såsom inlägg i samhällsdebatten. Konstmuseet visar hennes konkreta sida med uppradade hålförsedda vita plåtar.
Inget stipendium är fullt rättvist, i vart fall inte de stora, nästan alla blir ju utan. De här stipendiaterna spretar åt väldigt olika håll men är alla fullt möjliga som stipendiater, de har lyckats stakat ut var sin meningsfull väg. Bäst fungerar stipendier för de, som i detta fall, förväntas ha det mesta av det roliga framför sig. Att detta i sin tur bara kan bekräftas i efterhand gör stipen-dieutdelningar mer än något annat till en gissning om framtiden.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus