Barfota på krossat glas
Göteborg, Rom – och Klippan. Gunnar Bergdahl vandrar in i Hasselpristagaren Nan Goldins universum, Linda Fagerström ser banbrytande konst i Rom och Martin Hägg har varit på Klippans konsthall.
Bildmaterial
FOTO.
Det är som att barfota gå på vassa glasskärvor. Försiktigt sätter man ner fötterna (eller snarare riktar blicken) ner i Nan Goldins bilder. Men det hjälper inte, de skär in, de gör ont, de berör.
Idag får den drygt 50-åriga amerikanskan Nan Goldin Hasselbladspriset för sin nakna fotokonst och samtidigt öppnar den stora retrospektiva utställning som igår förhandsvisades på Hasselblad Center i Göteborg, fotokonstens Mekka i Sverige.
Det är långt över 100 bilder som möter mig. Och jag tar med mig Goldins ord från det seminarium som föregick visningen. Hennes grundläggande idé för sin konstnärliga verksamhet har oavbrutet varit att göra det privata till politisk konst. Jag ser hennes bilder på kärleksmöten, misshandlade kvinnor, dansande par, döende aids-patienter, transsexuella, barn med och utan kläder, nakna kroppar, människor på toaletten och alla dessa återkommande självporträtt och jag hör inom mig hennes ord om att allt detta i dag har ockuperats och förvanskats av rovgiriga medier.
Men det finns en stor närvarande ömhet i hennes svartsyn. Och en stor frihet. Här blandas bilder, ja ibland är de till och med hängda tillsammans i collage för att återkomma och stiga fram i storformat som individer skiljda ut ur en massa.
Hennes teknik är ögonblicksbilden, den ständigt närvarande kamerablicken, och så förtroendet och blickarna.
Goldins världsberömmelse ligger mycket i hennes fotografiska skildring av ett New York på 70-talet, innan aids och innan alla politiska utopier och samlevnadsexperiment stelnat i traditionella mönster eller fått sina efterskrifter på gravstenar. Men den här utställningen breddar alla sådana perspektiv. Hennes rastlösa liv har fört henne fram och tillbaka mellan Europa och USA. Tidigare i år blev en av hennes bilder förbjuden vid en utställning i England och hon själv kallad pederast. Just den bilden har hon i samråd med Hasselblad Center valt bort från denna utställning. En smärtsam process för henne som hon uppehåller sig vid och inte kan lämna när hon nu talar om sina bilder.
Men de talar med en starkare och tydligare röst själva: Här finns stillebenliknande bilder av drogernas verktyg, här finns detaljer och här finns plötsliga öppningar även mot minutiöst komponerade landskap från skilda håll i världen. Ja, till och med en sanslöst vacker bild från Auschwitz-Birkenau där järnvägsspåren löper in i ett bortflyende förflutet
Nan Goldin har blivit känd som en dagsboksförfattande fotograf. Hennes bild av sin älskare och den på sitt eget sönderslagna ansikte när han misshandlat henne är arketypiska. Starka. Smärtsamma.
Och det är hennes vänner, deras barn, människor hon har känt och älskat eller tyckt om som bildar dessa mänskliga utgångspunkter för en skildring av livet som en osminkad kamp mellan kärleken och undergången.
Själv ser hon sig som en traditionell fotograf som betraktar fotografiet som en möjlig, ja kanske rent av den enda, vägen till en sanning om vår existens. Därför hatar hon de moderna digitala möjligheterna och ser den nya tidens fotografi som lögnens seger och den känslomässiga manipulationens triumf.
På utställningen finns till och med en diabildsvisning, ett evigt flöde av bilder med en rasslande projektor och med musik. Det är som ett eko av den predigitala tidens utställningar och bilderna flödar förbi varannan sekund i 40 minuter. Där ser jag några av hennes fotografier av transsexuella män och hör James Browns ”It´s a man´s man´s world” förvandlas till ren ironi eller möjligen ett rop ur mörkret.
Ropen kommer från människor i Nan Goldins liv och reser sig tillsammans i ett mäktigt flöde av bilder som en livets flod vars virvlar drar och sliter i min blick.
Jag plåstrar om mina fötter och går hem.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus