Korsbefruktat i Borstahusen
Linda Fagerström lyssnar till ett spännande samtal mellan verken av tre unga konstnärer på Pumphusets konsthall i Landskrona.
Bildmaterial
Michael Johanssons cykel som modellbyggsats i naturlig storlek. Foto: Kalle Lind
Konst: Unga konstnärer
Unga konstnärer
Anna Ling, Michael Johansson, Anders Sletvold Moe
Borstahusens konstförening, Pumphusets konsthall, Landskrona
Utställningen pågår till och med den 30 december
KONST.
Utställningsåret på Pumphuset avslutas med utställningen Unga konstnärer där Anna Ling (född 1971), Michael Johansson (född 1975) och Anders Sletvold Moe (född 1978) visar nya verk.
Att kika ut mot en gassande sommardag genom glesa plankor inifrån en mörk lagård. Det är min första association när jag betraktar Anna Lings tuschteckningar ”Utan titel” (2007). Världen befinner sig på andra sidan brädväggen, men är ändå, bitvis och fragmentariskt, synlig. Själv är man osynlig och kan hemlighetsfullt iaktta omgivningen som ett djur ruvande i sitt tysta, mörka ide.
Med utspädd tuschfärg har konstnären täckt papperet med vertikala halvcentimeterbreda ränder i olika nyanser av grått. På några platser bryts ränderna av utsparade vita fält och det omgivande grå får där en mörkare nyans, precis som effekten blir när man ser mot solljuset och blir lite förblindad. De vita fälten är ibland vertikala, ibland horisontella. De ger efter hand intryck av ett rytmiskt partitur, en återkommande signal eller kod som är avläsbar för den invigde, den som tar sig tid att lyssna till det hemliga budskapet eller minnas en sedan länge bortglömd melodi.
Teckningarna påminner genom sina vågräta och lodräta linjer på sätt och vis om välbekant nonfigurativt måleri av konsthistoriska giganter som Barnett Newman. Men där han arbetade med knivskarpa räta linjer och färgfält finns i Anna Lings teckningar spår efter handen, små ojämnheter och kurvor. Precis som i allt gjort av mänsklig hand – en lagårdsvägg eller en teckning. Handens närvaro gör tilltalet mer omedelbart. I vad som till en början verkar vara ett strikt kopplingsschema med räta vinklar hittar man mänskliga spår som riktar blicken mot ljuset, mot minnesbilder i de vita fläckarna.
Den som gillar modellbyggsatser känner säkert igen sig i Michael Johanssons skulpturer. De påminner nämligen om de set av smådelar som finns i många modell- eller Legokartonger. Michael Johanssons verk är förstås i större skala, bara. De består av isärplockade vardagliga föremål som en hårtork eller elvisp, som i ”Engine bought seperately – Hugin” (2007). Beståndsdelarna placeras sedan bit för bit på ett galler av metallrör för att sedan sprutlackeras i en stark färg som ger en enhetlig yta. Resultatet blir en märklig krypande blandning av igenkänning och alienation. Ena ögonblicket rör sig ögat vant över välbekanta former. I nästa sekund blir formerna skrämmande främmande. Deras industriellt massproducerade karaktär understryks och de anonymiseras. Men, samtidigt blir man också varse deras ornamentala egenskaper; kvaliteter som framträder först när de rycks ur sitt sammanhang på det här viset. Degkrokarnas tredimensionella skuggspel, rutmönstret i papiljotter, den mjuka kurvan i framgaffeln på en cykel. Ögat utmanas på ett både behagligt och obehagligt sätt. Till synes ”värdelösa” föremål laddas med ett annat värde när den omgivande kontexten blir en helt annan än den invanda, förväntade.
I verket ”Picnic” arbetar Michael Johansson med ett slags måleri i det utvidgade fältet. Ingen oljefärg eller palett är nämligen använd här. Istället tjänstgör kaffetermosar i olika kulörer som färgklickar, penseldrag eller förstorade färgpixlar i ett digitalfotografi.
Anders Sletvold Moe visar verk som befinner sig på gränsen mellan måleri och skulptur. Genom att fläckvis täcka en mdf-skiva med blank lackfärg som långsamt får torka skapar han objekt som är lika mycket reliefer som målningar. I ”Colour for reflection” (2007) är färgen svart och ändå upplevs ytan blank som en spegel – eller snarare blank som ytan på en mörk skogs-tjärn där regndroppar skapar avtryck och ringar. Skrämmande kallt och poetiskt inbjudande på en gång. Tekniken är densamma men resultatet blir ett helt annat i ”Poured Painting (Neon Red)” (2007) där lackfärgen är genomskinlig och bottenskivan neonfärgat plexiglas. Associationen går omedelbart till glasmåleri, fast i Anders Sletvold Moes version i okonventionell kulör och utan blyspröjsar. Och varför inte?
Trots utställningslokalens begränsade yta har Anne-Marie Torstensson på Borstahusens konstförening lyckats kombinera verk av de tre konstnärerna på ett välbalanserat sätt. Alla konstnärskapen belyses väl utan att någon kommer i skuggan. Tvärtom fungerar konstverken särdeles väl sida vid sida och verkar liksom kommentera varann. Ett samtal spännande att lyssna till, ett korsbefruktande som ger mersmak.
Intervju med konstnärerna i FREDAG!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus