Minneskonst i video, foto & text
Karin Westeman ser ”Time and Again” på Lunds konsthall, den hittills största presentationen av internationellt uppmärksammade Fiona Tans konst i Sverige.
Bildmaterial
Fiona Tan, "Ett minnesfel".
Fiona Tan, "West Pier".
Fiona Tan: Time and Again
Lunds konsthall
Utställningen pågår till och med den 27 januari
KONST.
Jag har några svaga minnen från när jag var mycket liten. Fragment av händelser som jag inte vet om det är minnen av verkliga händelser eller något jag drömt eller fått berättat för mig. Minnesfragment som kommer när jag stiger in i dunklet i Lunds konsthall där Fiona Tans film Ett minnesfel visas som en väggprojektion, så stor att det känns som om jag går rakt in i den. Lunds Konsthall fortsätter att presentera spännande konstnärer och nu har turen kommit till Fiona Tan, internationellt uppmärksammad och firad konstnär. Nu visas den hittills största presentationen av hennes konst i Sverige genom utställningen Time and Again. Fiona Tan, född i Indonesien, uppvuxen i Australien och numera bosatt i Nederländerna, använder sig av video, film, fotografi och text som uttrycksmedel.
Hennes bakgrund och uppväxt på olika platser och i olika kulturer nämns ofta i samband med hennes konst som berör frågor som kolonialism, identitet och skapandet av föreställningar och karaktärer. Även minnets konstruktion och förvanskningar tas upp i hennes konstnärskap och genom att ofta använda text och bild tillsammans skapas en känsla av osäkerhet; när text och bild inte stämmer överens kan man fråga sig vad som är sant. Det finns ett stort mått av både och i hennes konst, ett både och som säger att man inte alltid kan lita på det man ser, samtidigt som det för den sakens skull inte behöver vara osant.
Fiona Tans konst rymmer en mängd skikt och frågor men utställningen på Lunds konsthall är väl sammansatt med både äldre och nyare verk som tillsammans fungerar som en sorts helhet. Den kräver tid och eftertanke men det är den absolut värd.
Det nyaste verket som jag redan nämnt, ”Ett minnesfel”, är en tjugofem minuter lång film filmad i Royal Pavilion i Brighton, ett kungligt sommarhus byggt som ett orientaliskt palats utifrån fantasier och föreställningar kring det österländska. Här ser vi en äldre man som går runt i huset, sysselsatt med något som ser ut som ett förvirrat ordnande. Vem är han och vad gör han där? Samtidigt hörs en röst läsa en text om en man som heter Henry, men är Henry mannen i filmen? Filmen rör sig i ett drömlikt, suggestivt tillstånd och tillsammans med rösten invaggas jag i ett lugn.
Men det är ändå något som inte stämmer. Färgerna är lite för starka, miljöerna känns overkliga, är det dröm eller verklighet? Det är en långsam film, full av melankoli och väntan på något som en gång förlorats. Mannen rör sig helt i sin egen värld men verkar ändå kluven. Tillsammans med det andra stora verket Bortbytingen skapar det en dialog kring identitet och strävan efter att skapa ett jag och en plats för sig själv. ”Bortbytingen” består av fotografier av japanska skolflickor under 20-talet som i likadana kläder och frisyrer allvarligt blickar på mig medan en text läst av Anita Björck hörs i rummet. En text det också är svårt att avgöra var den kommer ifrån och vems berättelse den är, ibland låter det som en ung flickas och andra gånger som en äldre kvinnas.
På övervåningen finns tre äldre verk, videos som också kretsar kring språk och språkets betydelse för identitetsskapandet. Men det är ”Ett minnesfel” som gör störst intryck, tillsammans med en serie fotografier föreställande West Pier i Brighton, båda verken lika vackra som lågmält oroande. Fotografier av ett spöklikt palatsskelett ute i vattnet, som ett minne av en svunnen tid som sakta försvinner ner i havet. Som mannen i filmen som också kan ses som ett skelett och en föreställning av en svunnen tid som sakta försvinner i sina fantasier och minnen. Men är det minnet han minns eller minnet av minnet?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus