Vinterkonst i Stockholm

Jonas Ellerström botaniserar bland olika utställningar i Stockholm enligt melodiradioprincipen.

KONST. Då och då bör man antagligen bryta mot sina principer. Hur skall man lära sig något nytt om man alltid är renlärig? Alltså kommer jag här att jämföra och dra paralleller mellan vitt skilda konstnärskap utan annan anledning än att de samtidigt ställs ut i Stockholm. Melodiradioprincipen. Men faktiskt också i den perceptionspsykologiska realismens namn: efter ett par dagars vandring mellan konsttemplen är huvudet fullt av bilder och intryck som inte så gärna låter sig sorteras utan envist vill samexistera. Välkommen till den imaginära samlingsutställningen.
Anna Clarén har tidigare fotograferat mat och blommor i kommersiella sammanhang och skaffat sig teknik och erfarenhet som varit till god hjälp när hon – uppenbarligen i samband med en relationskris – under fyra månader fotograferade som när man skriver dagbok: hela tiden registrerande sig själv och den närmaste omgivningen. Bilderna i sviten ”Holding” blev en prisbelönt bok och visas nu i ett välgjort urval på Kulturhuset.

Det säregna med bilderna är det vita, liksom urtvättade ljus som motiven badar i. Barn och vuxna håller husdjur i famnen, tre generationer kvinnor ser på olika bilder in i kameran eller vänder den ryggen, kropparna är nakna och oskyddade men märkligt starka i sitt avklädda yttrande: Detta är, när allt skalats av, jag. Men jaget måste bekräftas, måste hållas av någon annan – dubbelsängen där den unga kvinnan sover ensam är en enkel men talande bild.

På Nationalmuseum har man ställt samman en inget mindre än magnifik utställning med mer än etthundra porträtt av Alexander Roslin, svensk och europeisk storhet under det sena 1700-tal som fick sitt slut med skotten mot Gustaf III på operan några hundra meter bort. Roslin har helsingborgarna kunnat beundra på Vikingsberg och det är möjligt att han paradoxalt nog för vår smak gör sig bättre i intimare sammanhang.
Målarprakten på Nationalmuseum är närmast bedövande. Roslin hanterar sin tekniska skicklighet så suveränt, så lätt som bara Zorn efter honom – visst är porträtten en uppvisning i försköningskonst, men både de poserande och konstnären vet om det. Efter tvåhundra år ler de lika gäckande och roat mot åskådaren. Till slut stannar jag ändå för den mest okonstlade tavlan, porträttet av den moldaviska prinsessan Zoie Ghika, bara en flicka men en sällsynt personlighet.

Roslin gestaltar självsäkerhet, egen och andras; Anna Clarén osäkerhet. Nobuyoshi Araki, ett av samtidsfotografins stora namn, intar den distanserade voyeurpositionen bakom sin kamera med allt vad den innebär av öppen och dold erotisering av objektet. Utställningen på Kulturhuset (landets just nu främsta plats för fotokonst, Martin Parrs tidigare anmälda utställning där pågår också över nyår) är mycket stor och förvirrar med sin blandning av skönhet och grymhet. Fotografen själv förblir osynlig och skyddad.

Bortom Nationalmuseum, på Skeppsholmen, visar Moderna Museet Olle Bærtling och upphöjer honom till modern klassiker. Det är fint att få hans målningar i det slags öppna, ljusa utställningsrum de passar så väl ihop med. Bæertlings grafik, som är det man oftast ser av honom, har ibland förefallit mig matt och schematisk – här blänker fernissan och de oblygt stora formaten och evighetssträvande skulpturerna understryker den optimistiska, rentav utopiska tonen.
Utställningen vill närma Bærtling till den amerikanska minimalismen och det är rimligt, men Bærtling är mer av en metafysiker, en de spetsiga vinklarnas Malevitj, en mystiker som Mondrian innan jazzbacillen drabbade honom. Men även om det hade svurit mot helheten hade jag gärna velat se något av den allra tidigaste Bærtling också, landskapsmålningarna – av ren nyfikenhet och för att inte heller Bærtling skall vara alltför renlärig.

På Kulturhuset ställer för övrigt också Björn Bengtson ut målningar som balanserar metafysiken med hjälp av små format, ojämna kanter och hastigt pålagd färg i en avsiktligt skräpig minimalism. Han skrapar upp ytorna och klistrar på masonitbitar som en tjurig Malevitj, bilderna har inga pretentioner men ett lågmält, självklart allvar. De förefaller helt enkelt nödvändiga.
Hur det kan gå när mystiken tar överhand visar Nicholas Roerich-utställningen på Dansmuseet med all tydlighet. Roerich, ursprungligen ryss, gjorde kostymer och dekor till uruppförandet av Stravinskijs ”Våroffer” och hamnade så småningom i Tibet som sanningssökare och internationell förmedlare av utspädd vishet. Hans beslöjade utsikter över berg och dalar utgör en ljuvlig förening av kitsch och kulturhistoria; Dansmuseet har också ett utmärkt café, låt vara att man inte bör ha bråttom.

En parallell till bankmannen Bærtling och hans visioner av en ny formvärld är Otto G Carlsund, den konkreta konstens pionjär som Liljevalchs gjort en fantastisk utställning med och kring. Det är lätt berusande och samtidigt lite vemodigt att se med vilken iver Carlsund sprutar ur sig idéer till restaurang- och biografdekorationer, hur linjer, vinklar och volymer nästan arrangerar sig själva i spännande rytmiska förhållanden.
Men Carlsund skulle aldrig ha försökt sig som affärsman och skulle inte ha trott så intensivt på den nya tidens konst. Försöket att föra ut den till publiken i stor skala på Stockholmsutställningen 1930 blev ett fiasko och Carlsund hämtade sig egentligen aldrig – men fick gjort mycket i alla fall, utställningen är underbart rik och Liljevalchs får säsongens stora plus för att de rullat in en knallblå Bugatti av årsmodell 1928 i en av salarna som tidsmarkör och symbol. Vackrare än Nike från Samothrake, tyckte futuristerna – just här och nu håller jag med.
Konst och pengar har ett oupplösligt, ofta förtiget samband – på Waldemarsudde framgår det tydligt när man ställer ut privatsamlaren Torsten Liljas verk av en generation amerikanska popkonstnärer: Jim Dine, James Rosenquist, Robert Rauschenberg, Frank Stella och Roy Liechtenstein. Det rör sig huvudsakligen om grafiska verk från 1980- och 1990-talen och att dessa veteraner bevarat så mycket energi och uppfinningsrikedom kom som en stor och glad överraskning.
Visst, Liechtenstein gör varianter på sina klassiska serietidningsbilder och Jim Dines enkla men vackra hjärtan har jag sett många av. Rauschenbergs alkemiska skräpkonst är bra som alltid, tillkomståret avgör i konsthistoriens ögon hur viktigt verket är men det behöver inte besökaren bry sig om. Stellas hommage till El Lissitsky övertygar inte men Rosenquists stora, tekniskt avancerade blad med psykedelisk science fiction-känsla gör det desto mer.

Utöver nämnda och andra institutioner finns naturligtvis också ett antal gallerier som är värda besök. Tiden, och tröttheten i fötter och ögon, får sätta gränserna. Konsten, menade Bærtling med rörande uppriktighet, är gränslös.

Jonas Ellerström jonas@ellerstroms.se