Sensuell geometri
Åren 1956-1964 framstår som en lycklig guldålder för den brasilianska konsten. Jonas Ellerström tittar på modernism à la Rio och Brasilia på Moderna museet i Stockholm.
Bildmaterial
Aluísio Carvão, Utan titel, 1954
Marcel Gautherot, Niemeyers katedral i Brasilia, ca 1959. S/v fotografi. Marcel Gautherot/Acervo Instituto Moreira Salles
Konst: Samlingsutställning av konst, arkitektur och design
Tid & plats: Rio de Janeiro 1956-1964
Curatorer Paulo Venancio Filho och Annika Gunnarsson
Moderna Museet, Stockholm till och med 6 april
Konst/Foto.
2008 fyller Moderna Museet i Stockholm 50 år och firar bland annat med en serie utställningar som kartlägger tre städer vilka utvecklade en sällsynt konstnärlig vitalitet vid den tid då museet grundades, alltså slutet av 1950- och början av 1960-talen. Den gemensamma rubriken är ”Tid & plats”, och först ut är en utställning om Rio de Janeiro under bossanovans och nykonkretismens år.
Även ytliga kunskaper om Brasilien och dess historia - portugisisk koloni år 1500, självständigt kejsardöme 1822, republik 1889 - är nyttiga att ha med sig till Moderna Museets utställning ”Tid & plats: Rio de Janeiro 1956-1964”. Utöka och fördjupa dem kan man göra med hjälp av curatorn Paulo Venancio Filhos text i utställningsboken om hur den moderna tiden och den moderna konsten kom till Rio, den tropiska metropolen vid havet. Den tid utställningen omfattar, 1956-1964, framstår som något av en utopisk parentes, en lycklig guldålder som avbröts alltför tidigt. Det år som utgör utställningens bortre gräns, 1964, tog Brasiliens militär makten genom en kupp och behöll den till 1985.
En helt annan stämning utmärker år 1956. Då avgjordes arkitekttävlingen om landets nya huvudstad, och bara fyra år senare hade Brasilia byggts efter en plan av Lúcio Costa, med Oscar Niemeyer som arkitekten bakom de flesta offentliga byggnader och Roberto Burle Marx som landskapsarkitekt.
Framtiden hade förverkligats i en före detta koloni, Europa och Nordamerika häpnade och allting tycktes möjligt. Detta är också de år då Brasilien vinner VM i fotboll (seger i finalen mot Sverige i Stockholm 1958), då Antonio Carlos Jobim skriver sången om flickan från Ipanema som Astrud Gilberto och Stan Getz skall göra berömd, och då bossanovans mjuka rytmer blir ljudspåret till sofistikerade fester världen över.
Samma optimism, samma lekfulla nyfikenhet, elegans och musikalitet menar Venancio Filho utmärker tidens brasilianska konst, den riktning som 1959 gav sig själv namnet nykonkretismen. Liksom Brasilias arkitektur har den sina rötter i det europeiska trettiotalet, i Amsterdam, Paris och Bauhausskolan.
Men de brasilianska konstnärerna, arkitekterna och formgivarna talar en annan dialekt av det modernistiska språket, och om man som utställningsbesökare tycker sig se spår av Mondrian och Vasarely slutar man snart med de självrättfärdiga genealogiska övningarna och känner sig bara upprymd inför de suveräna variationer på rektangelns, cirkelns och triangelns möjligheter som den här generationen brasilianska konstnärer utförde, lika lekande lätt i tre som i två dimensioner.
Och om geometrin är ett evigt språk och åren i Rio de Janeiro representerar en av dess återkommande pånyttfödelser så är det värt att notera att här som ingen annanstans jag känner till talas språket på samma sätt av kvinnor som av män. Det är inte bara fråga om enskilda undantag - en Ljubov Popova, en Franciska Clausen - utan om att Lygia Pape och Lygia Clark uttrycker sig i samma format och material som Aluísio Carvão och Rubem Ludolf, och framför allt att de alla delar samma lätthet och samma slagrutesäkra formkänsla. Det är en viktig aspekt av utopin. (Och till skillnad från många av de tidigare europeiska kollegernas verk, har deras heller inga bitoner av kylig matematik och andliga pretentioner.)
Den sobert arrangerade utställningen ger plats inte bara åt målningar och skulpturer utan också åt arkitektoniskt material - foton och skisser av de tidigare nämnda Niemeyer och Burle Marx - liksom åt möbler, konkret poesi och en företagslogotyp av Lygia Pape. Ändå är det en sparsmakad och överskådlig utställning som inbjuder till noggrant betraktande, till att gå tätt intill verken.
Paulo Venancio Filho framhåller på pressvisningen den brasilianska portugisiskans förtjusning i diminutiver, att han själv kallas Paulinho och den världsberömde arkitekten Niemeyer alltid tilltalas med sitt förnamn Oscar. Det är samma sak som målningarnas ofta små format och varma dämpade färger, menar han, det är samma sak som när Jobim leker på diskanttangenterna med ett finger - allt handlar om intimitet, om närhet.
Rio de Janeiro-utställningen på Moderna Museet visar att rektangelns, cirkelns och triangelns språk också kan vara sensuellt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus