Nytt ljus över Skagenmålarna

Skagenmålarna har varit danskarnas vördade nationalklenoder men nu är det dags att titta på deras konst i ett nytt ljus. Nyöppnade Arken rivstartar med det och andra utställningar.

Konst/Foto. ”Hip, hip hurra!” tänker nog en och annan dansk när P S Krøyers målning med den titeln kommit hem på tillfälligt besök, efter att normalt visas i exil på Göteborgs konstmuseum. Bilden är paradnumret bland hundratalet verk i utställningen Skagenmålarna – i nytt ljus på Arkens konstmuseum söder om Köpenhamn.
Arkens ambition är att visa Skagenmålarna ”i nytt ljus”. Museets chef Christian Gether har sagt att han vill att Arken ska fungera som ett ”modernt reflektionsrum” som en del av ”samhällets upplysningsprojekt gentemot medborgarna”. Det innebär en kritisk genomlysning av Skagenmålarna, vars verk betraktas och kommenteras utifrån vår tids erfarenhet.
Idyllen spricker. Rejält.
Målningarna är inte är vad de utger sig för att vara. De är inte heller alltid gjorda på plats med palett och staffli för att fånga det skiftande ljusets nyanser.
Skagenljus – vaddå?

Skagenmålarnas verk hör till den danska konstens ”nationalskatter”. De har länge uppfattats som autentiska bilder från epoken före första världskriget.
Gruppen inspirerades av fransk konst, realism och naturalism, mycket via Georg Brandes. Man övergav Guldålderns ängsliga ateljémåleri för ett ”realistiskt” friluftsmåleri, genomflödat av det speciella ljuset på Jyllands nordspets.
Motivkretsarna är i huvudsak två. Den ena består av miljöer från målarkollektivets eget glada bohemiska liv, den andra skildrar Skagenfiskarna och deras familjer.
Det är två skilda världar. Inte på en enda målning finns en Skagenmålare och en Skagenfiskare tillsammans.

Konstnärerna använde fiskarna som modeller. På Michael Anchers ”Skall han rida ut stormen?” (1879) följer tolv fiskare med blicken en fiskebåt som är nära att förlisa. De tolv männen i sina arbetskläder fick posera många timmar för målningen, regisserad som en teatertablå i ett ödesdrama.
Fiskarna med grovhuggna drag skildras i denna och andra målningar som ett slags primitiv och ursprunglig befolkning, i ständig kamp med naturen för sin överlevnad. De avbildas ofta i oväder, under gråtunga himlar, utlämnade åt stormars godtycke, i kamp med elementens raseri.
Målarna själva framställde sig som fria konstnärssjälar. Deras kulturradikala och självständiga kvinnor poserade i långa vita klänningar på stranden. När Skagenmålarna skildrar sin egen värld är himlen sommarfager, solen skiner över fria människors bekymmerslösa sommardagar.
Medan fiskarna trötta efter dagens slit pustar ut med en pilsner på krogen skålar konstnärsbohemerna med dyrare drycker i glasen. På bordet i ”Hip hip hurra!” står sex buteljer champagne.

Anna Anchers målningar är annorlunda, kanske därför att hon växt upp i Skagen. Hennes förtrogenhet med sina modeller är en annan än kamraternas, som när hon i ”Syende fiskarflicka” avbildar en kvinna i hennes hem.
Pedagogiskt nära den syende fiskarflickan hänger på Arken en målning av Michael Ancher, som visar ”Anna Ancher i syrummet”, i en borgerlig interiör. Medan fiskarflickan syr eller lagar kläder sitter Anna och broderar, fiskarflickans nödvändiga arbete kontrasterar mot Annas tidsfördriv.
Det handlar förstås om klass. De aristokratiska välbärgade konstnärsbohemerna och Skagenfiskarna skiljs åt av avgrundsaktiga klasskillnader.
När Michael Ancher målar ”Fyra fiskare vid en båt på Skagens strand” finns en båt som en barriär mellan fiskarna och betraktaren och man har ingen ögonkontakt. De här fiskarna är objekt och vad som i ett kolonialt sammanhang skulle ha kallats ”ädla vildar”.

Vi föreställer oss Skagenmålarna i arbete med staffli i miljön. Oftast var det inte alls så. Decennierna före det första världskriget var tiden för fotografins genombrott och många av Skagenmålarnas bilder är gjorda efter fotografisk förlaga. De är hårt beskurna och fångar – med lite hjälp av Kodak – en flyktig ögonblickskänsla.
Målningarna är inga snapshots utan bilder framtagna under år av arbete med ett fotografi som förlaga.
Michael Anchers ”Ved frokostbordet” (1888) kan jämföras med ett fotografi vännen P S Krøyer tagit och som i många avseenden är en exakt förlaga till målningen, även om några personer är utbytta.
Också ”Hip, hip, Hurra. Konstnärsfest på Skagen” är gjord efter fotografisk förlaga. Fotot togs 1884. Målningen blev färdig 1888 och vann året därpå pris på världsutställningen i Paris.

Arken stod färdigt 1996 som ett museum för samtida konst, med fokus på verk från 1990 och framåt. Byggnadens djärvt vinklade arkitektur, som ett strandat skeppsvrak vid havet, är imponerande. Ändå har Arken haft svårt att hävda sig i konkurrensen med främst mycket mera etablerade Louisiana, åtminstone tills nu.
De sista dagarna i januari återöppnade det om- och tillbyggda Arken, som fått 1 600 kvadratmeter nya utställningsytor, totalt 5 000 kvm. Den dag jag besökte konstmuseet ringlade långa köer framför entrén. Storpubliken lockas av Skagenmålarna men det finns mer i nyöppningsprogrammet. De fasta samlingarna kan nu visas permanent och har kompletterats med ett rum med verk av Damien Hirst, en av den moderna konstens ikoner och en gossen Ruda för många. I en separatutställning introduceras den 29-årige tysk-ryske konstnären Andreas Golder. Tanken är att ”smalare” och ”bredare” konst ska komplettera varandra.

Damien Hirsts nya rum domineras av den stora målningen ”De fyra elementen (vem är rädd för röd, gul, grön och blå)”, där döda fjärilar klistrats på olikfärgade kvadratiska bakgrunder. Döda fjärilar finns också på ”Untitled. Birthday card”, ett illande skärt hjärta, medan döda flugor i hinkvis klistrats fast bakom glas på en stor cirkelrund och svart målning.
Här finns också ett silkscreentryck, ”For the Love of God. The Diamond Scull”, som är en avbildning av Hirsts mest kända verk med samma namn, en människoskalle, täckt av verkliga diamanter. Skallen såldes för några månader sedan för över 700 miljoner kronor.
Hirst sysslar spektakulärt med ämnen som döden och skönheten, som en provokatör och tabuöverskridare vars verk ibland haft en dragning åt slakterihållet.

Andreas Golder, en tysk-rysk
29-årig konstnär bosatt i Berlin, använder skiftande formspråk i oftast stora målningar. I hans utställning på Arken finns referenser till andra konstnärer, men också till seriernas världar och populärkultur. ”Vägen till lycka”, en kvinna på en modevisning, gör liksom flera andra verk nedslag i konsumtionssamhället.
Cigarettfimpar finns på flera målningar. En av dem, ”Ca 70 cigaretters tid”, består av fimpar övermålade med guldfärg och låter ana en kedjerökande konstnärs våndor i ateljén. Det gör också ”Mig med lång näsa”, där en figur med ”lång näsa” (på serievis) betraktar ett tomt staffli i en ateljé full av färgstänk.
Titlarna är speciella, som ”Gekackt non es pictum”, där latrintyska blandas med latin, ”Att skita är inte att måla”. Bilden visar en halvt upplöst figur med ”fartrörelse”, någon som tycks gå mot hård vind med ett sönderblåst paraply i handen. Bakom figuren blåser allt bort, hus, blommor,
färg …
”Mina målningar är som slemmiga oljespår efterlämnade av en snigel”, skriver Golder.
Som konstnär är han just lite slemmig, ingen finlirare men frustande vital, öser på med färg och kitschar till det, med grimaser både mot betraktaren och sig själv.

Sören Sommelius soren.sommelius@hd.se042-489 90 45