Den lågmälde anarkisten
Jonas Ellerström vandrade ut till Waldermarsudde på Djurgården och såg det förflutna öppna sig i Einar Hylanders konst.
Bildmaterial
Einar Hylander, "Öde en garde", 1981, collage
Einar Hylander, "Destination ungdomslandet", 1978, collage
Foto: Lars Engelhardt
Einar Hylander, "När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster", 1976, collage
Foto: Lars Engelhardt
Konst: Fönster mot det förflutna
Målningar och collages
Einar Hylander
Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 16 mars
FOTO.
Vid 63 års ålder debuterade Einar Hylander (1913-1989) som konstnär och ägnade en stor del av sin pensionärstillvaro åt att göra om en gårdslägenhet i Stockholm till ett konstverk att leva i. Idag tillhör lägenheten Moderna Museet och Hylanders bildkonst ägnas en stor retrospektiv på Waldemarsudde.
Förhållandet till publiken har varit en viktig faktor i många konstnärers tillvaro. Målare och bildhuggare har gett allt i sina försök att antingen tillfredsställa, överraska eller chockera åskådarna. Ibland har ansträngningarna lett till att de överträffat sig själva, ibland till att de stelnat i ett alltför givet uttryck.
Och så finns konstnärer vars tankar över huvud taget inte tycks kretsa kring hur deras verk kommer att tas emot av kritiker och köpare. Till dem hör Einar Hylander, och det är talande att han de sju sista åren av sitt liv huvudsakligen ägnade sig åt att inreda sin tvårummare över gården på Narvavägen 29. Han målade, snickrade, dekorerade och förvandlade en liten lägenhet på det Östermalm som inte var grosshandlarnas, officerarnas och fabrikörernas till ett elfenbensvitt allkonstverk.
Hylander testamenterade lägenheten till Moderna Museet och var fullt medveten om dess värde som konstnärligt gestaltad miljö. Men arbetet utfördes av honom själv för honom själv, som ett stillsamt förenande av liv och konst. Lägenheten är en minneskammare, en tillflyktsort, en värld i det lilla formatet som rymde Einar Hylanders personlighet, hans närvarande och förflutna liv. En jämförelse med Carl Larsson och Sundborn blir grällt övertydlig: Carl och Karin Larssons hem stod inte bara vidöppet mot publiken genom de bilder som gjordes och spreds av det; det skulle också representera det genuint svenska och vara en förebild vad gällde inredning, färgsättning och nästintill vad gällde sätt att leva.
Einar Hylanders värld är bara hans egen, men för den skull inte otillgänglig för åskådare och besökare. Kanske hade han tröttnat på att vara publiktillvänd i ordets egentliga bemärkelse; efter att i trettioårsåldern ha klivit av familjeföretaget i Göteborg utbildade han sig till skådespelare och var också verksam som regissör.
På den nyss öppnade stora retrospektiva utställningen Ett fönster mot det förflutna på Waldemarsudde visas för första gången hans tidiga försök som bildkonstnär: illustrativa färgkritor från 1950-talet och abstrakta optiska bilder från 1960-talet. Först på 1970-talet hittar han sitt personliga uttryck - den utlösande faktorn tycks ha varit Kurt Schwitters collage, som visar samma kärleksfulla omsorg om det bortslängda, glömda och förbisedda. Det är en fattigkonst med enkla material som på ett gripande sätt vill rädda vad det vårdslösa samhället ratar, vill lyfta det förment värdelösa över i konstens sfär.
För dadaisten Schwitters spelade det slumpmässiga i processen en roll, de oväntade möten som uppstod mellan bildfragment och bokstäver när saxen och klistertuben gjort sitt. Einar Hylanders drivkraft var att rädda sina minnen från barndomen, att förkroppsliga dem och därigenom sin person: hans bilder är större, ljusare, väl planerade. Lek och fantasi är viktiga inslag, som i de gamla barnböcker han fortsatte att älska hela livet. Där fanns friheten, i ”Äfventyrens verld”, inte i skolan eller det väntande samhället — en fin bild med titeln ”Skolavslutning” räknar upp alla skolämnen och stryker sedan två bestämda svarta streck över dem.
Den självskapade idyllen blir en räddning undan världen, en lågmäld anarkistisk gest. Det finns en mycket stor integritet i konstnären Einar Hylanders bestämda avböjande av att delta, att följa strömmen, att vara nyttig. Men utanförpositionen är inte oproblematisk: redan i femtiotalsmåleriet dyker Don Quijote-gestalten upp, och ett senare collage är ägnat baron Münchhausen. Det är litteraturens tragikomiska antihjältar, de som hellre lever i sina fantasier än i den nyktra verkligheten och som får betala priset för det. ”Han är nu i Spanien var mans gäck”, heter det om riddaren av den sorgliga skepnaden i Sigfrid Lindströms dikt.
Om Einar Hylander var medveten om att han i andras ögon utgjorde en konstig figur så kunde hans bildvärld erbjuda tröst; en svit bilder i hans ständigt återkommande elfenbensvita ton är meditativa studier av fönster, av bågarnas och spröjsarnas rektangulära former. ”Ett fönster mot dessa outforskade djup” heter en. Titeln anger konstnärens och åskådarens position: vi står innanför fönstret, i Einar Hylanders tillvaro, och tittar ut mot en värld vars drag plånats ut till en vit yta. I stället för en potentiellt hotfull omvärld finns nu det för alltid outforskade djupet. Kanske är det friheten.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus