Kroppen som konstnärligt material
Lunds konsthall visar tre konstnärer som haft betydelse för feministisk teoribildning och inspirerat andra konstnärer. Drabbande och känslosamt, tycker Karin Westeman.
Bildmaterial
Francesca Woodman, "A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man", 1975-78
Chantal Akerman, ur videon "Mirror", 1971-2007
Francesca Woodman, "Självporträtt vid 13" 1972-75
Lili Dujourie, ur videon "Sonnet" 1974
Konst: Ellipsis
Chantal Akerman, Lili Dujourie, Francesca Woodman
Lunds konsthall
Utställningen pågår till och med den 13 april
KONST. Kroppen som identitets- och subjektsskapare står i centrum i Lunds Konsthalls nya utställning som under namnet Ellipsis presenterar verk av Lily Dujourie (1941), Chantal Akerman (1950), båda från Belgien, och amerikanska Francesca Woodman (1958-1981). Tre konstnärer som oberoende av varandra under 1970-talet skapade konst med starka beröringspunkter då de ofta utgick från subjektet och användandet av den egna kroppen. Konstnärskap som fått betydelse för den feministiska konstteorin och inspirerat senare konstnärer.
Det är en drabbande och känslosam utställning med verk som kretsar kring ett ständigt uppehållande av sig själv och den oftast avklädda kroppen, en besatthet som rymmer lika mycket begär som förakt. Kroppen används som konstnärligt material som får kommunicera och gestalta ett psykiskt tillstånd. I flera verk använder de sig av speglar och i spegelbilden konkretiseras denna besatthet och fascination av jaget och den egna kroppen. Även kameran och videokameran blir en spegel där man kan vara både betraktare och betraktad med kroppen som både hot och möjlighet.
I Francesca Woodmans fotoserier blir kroppen ett redskap för undersökningar och iscensättningar av tillstånd och skeenden, i de svartvita bilderna finns en kroppslig experimentlusta där gränserna och upplösningen mellan fysiskt och psykiskt undersöks. Förhållandet mellan kropp och rum är centralt och kontrasterna mellan dem framhävs och leks med. I vissa bilder görs kroppen till en del av rummet medan den i andra visas upp, som i bilderna där Woodman placerar sin avklädda kropp i en glasbur eller ett vitrinskåp tillsammans med uppstoppade djur.
Kroppens gränser och förhållandet mellan kropp och rum finns även i de 14 videoverk av Lili Dujourie som ses i konsthallens främre rum. Genom en fast kamera visas scener som främst utgörs av konstnärens handlingar och rörelser i olika rum. I tystnad får vi följa en kropp som ständigt måste förhålla sig till själv och till rummet vilket gör att minsta rörelse blir betydelsefull. I detta ryms även förhållandet mellan kroppen och filmkameran och det avskilda rum som skapas genom kameran, en begränsning av jaget som förstärks av monitorernas fyrkantiga bildyta.
Jagets begränsning och viljan att bryta sig loss från en fast identitet visas i Chantal Akermans film Je tu il elle (installation), på tre dukar visas tre parallella historier med konstnären i olika roller. Men det kan lika gärna vara en roll som visar olika delar av en persons identitet och här ställs den lek med identiteter som är genomgående i utställningen på sin spets. Akerman visar på det bedrägliga i det subjektiva och att jag som betraktare aldrig kan veta om konstnären är sig själv eller spelar en roll. Här blir kopplingen till Antonionis filmer, där huvudrollernas identiteter ofta är vacklande, tydlig. Utställningens namn är också hämtad från hans film L’eclisse från 1962 som visades under öppningshelgen för att erbjuda en möjlig tolkning.
Det finns i utställningen kopplingar till skildringar av ”galna” kvinnor i konsten, kvinnor som stängdes in i domestiska miljöer och ett liv utan större kontakt med någon annan än sig själv. Detta understryks av konstnärernas användande av sin närmaste omgivning i hemmet eller ateljén och skapandet av en egen värld. Instängdheten finns i Akermans video La Chambre men även Dujouries diabildsprojektioner av hav tagna genom fönster, men här är det istället betraktaren som instängd ser ut. Som ett av få verk i färg blir det en symbol för världen utanför som lockar och skrämmer.
De världar som konstnärerna skapar i sina verk blir en trygg plats där kroppen och jaget tillåts utforskas på ett sätt som inte hade varit möjligt annars men även de kan bli för trånga. Kanske var det därför Francesca Woodman, likt en ängel från bilderna i serien Angel, kastade sig ut från sitt ateljéfönster 22 år ung. Kanske tog syret i hennes rum slut och det blev för svårt att hantera, samtidigt som det utanför inte heller gick att hitta ett eget rum.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus