Surrealismen lever!
Som komplement till den pågående Konstrundan påminner Martin Hägg om den pågående utställningen av Ragnar von Holten på Malmö konstmuseum.
Bildmaterial
”Collage”av Ragnar von Holten.
Ragnar von Holten: Surrealistiska bilder under 50 år
Malmö konstmuseum
8 mars – 11 maj
Konst/Foto. Alla konstnärer har någon gång varit surrealister, några få förblir det livet ut, så sägs det i alla. Ragnar von Holten är en av dem som förblivit surrealismen trogen – i ett halvt sekel.
Von Holtens surrealism är mer lekens än den stadiga handens. Istället för ett realistiskt måleri med märkliga sammansättningar är collage och assemblage hans melodi. Materialen utgörs av tidningspapper, av benbitar, snäckor, tyg och snören.
Han svarar inte på så många frågor men ställer desto fler. Titlarna hakar på det hela med en korthuggen förvirrande poesi; här finns en Kannibalkarneval, rena Insinuationer eller kanske en Mytologisk födelse.
Men Ragnar von Holten har ingen given plats i F-rummet, ändå har han hamnat här. Här brukar annars konst av mer samtida slag trängas, inte konsthistorien, och hit hör definitivt surrealismen. Men placeringen kan lika gärna ses som en surrealistisk lek i sig, surrealismen som något som till sin natur passar in överallt, snarare än att vara malplacerad.
Konstnären har tagit plats även i rummet intill, i rummet med den gröna väggen. Genom de båda rummen har museet lyft fram två olika ansikten av konstnären. I tidigare rummet är det mesta plana kollage, i det senare dominerar assemblagens skulpturer och reliefer. Hans tredimensionella arbeten dissekerar föremålen, inte naturvetenskapligt utan formmässigt. Leken går ut på att försöka hitta nya figurer av något gammalt.
Museets nätsida slår på stora trumman och talar om Ragnar von Holten som den konstnär som haft störst betydelse för den svenska surrealismen. Men hur det än är så kom Ragnar von Holten in sent i leken, debututställningen på Gummessons i Stockholm ägde rum först 1960. Och om nu alla varit surrealister någon gång så har det ju hunnit bli en förfärlig massa surrealistiska bilder genom åren. Påverkan alla dessa surrealister emellan har snarare gått lite kors och tvärs, exakt när och hur den ene påverkat den andre är inte så lätt att sia om.
Von Holten finns i vart fall någonstans i mitten av allt detta, han lånar själv en del men skickar iväg ännu lite mer, och det han skickar iväg är inte bara sina egna bilder.
Han är på en gång konstnär, författare och utställningsanordnare, man kan säga att han under femtio år marknadsfört surrealismen som sådan – på alla tänkbara sätt. Att han som konstnär befinner sig i rörelsens mitt har inte hindrat honom från att själv skriva surrealismens historia, ett par gånger om.
Både Nationalmuseum och Moderna Museet har haft honom på sin lönelista, det är ingen brist på utställningar och utställningskataloger ur hans hand. Max Walter Svanberg och Gösta Kriland hör till de som har en del av sin storhet att tacka von Holten för, imaginisterna som grupp likaså. André Breton och Merit Oppenheim hörde till hans vänner.
Att von Holtens egen konst fungerar utmärkt som illustrationer till ett tryckt material blir tydligt när man tar en närmare titt på hans utställda bokillustrationer. Konstnärens till synes spontant sammansatta collage, inte minst av tidningsbilder, är av ett sällsynt mångtolkbart slag, något som tenderar att understryka det mest skiftande textinnehåll. Hans bilder blir till något av bilder för alla och allt genom sina närmast bottenlösa tolkningsmöjligheter.
Utställningen på Malmö konstmuseum är än mer central än vad den kanske verkar i förstone. Ragnar von Holten är mer visad utanför än innanför landets gränser, mer täckande utställningar med hans verk här hemma växer inte på träd.
Det internationella draget hos honom gör honom till lite mer surrealist än många andra eftersom surrealismen till sin natur korsar gränser - den har varit stor nästan överallt. Därför blir retrospektiven på konstmuseet en tillbakablick med ordentliga utblickar, ett stycke konsthistoria med en av dess fixstjärnor.
Historiens vingslag löper genom utställningen. Mitt på golvet står konstnärens Hommage (bara titeln är klassisk) av ett paraply och en tandläkarborr (fast folk tror att det är en symaskin, upplyser oss konstnären själv), föremålens former har blivit till ett märkligt djur. Det är en lek som lika gärna kunde ha varit Picassos eller Duchamps för sisådär hundra år sedan.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus