Måleriets nya former

Sex av de största namnen inom det nya svenska måleri som skördat framgångar de senaste åren, synar Jonas Ellerström i en spännande utställning på Ystads konstmuseum.

KONST. Som alla andra områden behöver konsten sina konjunkturer och trendsvängningar. Vanvördigt uttryckt skulle man kunna säga att de motsvarar omskyltningarna och hyllflyttningarna på ett varuhus: nya saker lyfts fram, besökarna hittar inte längre riktigt i sortimentet men får förhoppningsvis syn på sådant de tidigare gått förbi. Ingen tror att nyordningen är sista ordet, men den lockar fram entusiasm och syresätter konstlivet.

Måleriet var så dött och ute som något kunde vara när installationerna och videokonsten drog in. Att det skulle komma tillbaka framstod som omöjligt, men nu är det alltså om igen penslar och olja på duk som gäller. Okej, kanske oftare akrylfärg.

För den skull är det inte samma konst som kopieras av en ny generation: citaten ur och blinkningarna till traditionen är legio, men samtidsmåleriet är utan tvekan ett nytt måleri. Ett utmärkt tillfälle att orientera sig bland dagens palettkonstnärer erbjuder utställningen På plats mitt i det upplevda på Ystads konstmuseum. Sex etablerade namn ur samtidskonsten visar allt mellan ett enskilt och ett tjugotal verk.

Per Stenborg lägger in Charles Lutwidge Dodgsons fotografi av oxfordflickan Alice Liddell i en stor målning, men referenserna går inte bara till pseudonymen Lewis Carroll och England under drottning Victoria. Tavlans titel är ”Go ask Alice” och den placerar bilden i samband med amerikanskt 1960-tal, Jefferson Airplanes låt ”White Rabbit” (en vit kanin figurerar också) och den kultstatus som ”Alice i Underlandet” fick inom den kaliforniska psykedeliska subkulturen. Också i övrigt verkar amerikansk populärkultur intressera Stenborg, som hans serieartade svit teckningar visar.

Det svenska, mindre drömska 1960-talet hade en av sina bildmässiga uttolkare i Dick Bengtsson, vars namn blivit kanske alltför obligatoriskt att nämna i samband med Karin Mamma Andersson. Inte så att hon själv förnekar förbindelsen, men de sympatiskt nedtonade landskapsbilder och interiörer hon gjort på senare tid utgör definitivt en vidareutveckling av hennes måleri och återerövrar ett slags vardaglig naturlyrik i svensk konst. I Ystad visar hon några av sina nyaste bilder på papper; här finns bland annat en björkdunge, ett slitet motiv om något, som hon ger en sällsam, lugn lyster, och ett kapprum från vilken svensk skola som helst som blir, helt enkelt, vackert.

Kanske borde, när namn droppas till höger och vänster, Ola Billgren nämnas oftare som förebild och inspiratör. Jag tycker mig i alla fall se tydliga spår av hans motivvärld i Nichlas Winmalms frusna, luxuösa festsalar och foajéer – palatsmiljöer som det är osäkert om de avbildar en dagdröm eller en mardröm. Hans utrymme på museet är med sin mättat röd/gröna färgskala praktfullt suggestivt.

Viktor Kopp ser huset, enligt Freud en primär jagsymbol, från utsidan och låter det passande nog få rörelseförmåga och viljekraft. Hans chokladkakor i trompe-l’œil-utförande har något av samma humoristiska touche, men jag är osäker på om inte resultatet blir en vits som knappast motiverar den tid och noggrannhet måleriet krävt. Viktor Rosdahl skyr inte heller långa arbetsdagar, hans detaljrika bilder på värmebubbligt, sprucket plexiglas är genuint formellt nyskapande. Den film han visar i ett rum dolt bakom en trasig dörr och vad som ser ut som en återvändsgränd till korridortarm odlar en viss industriområdes- och graffiti- romantik men är rolig att se.

Astrid Svangren, slutligen, visar en ensam, mycket stor svart pannå. Svaga spår av vitt syns på den mattsvarta ytan, som krita på en illa avtorkad skoltavla, och det är inte alldeles enkelt att redogöra för varför målningen/verket är så imponerande. Jag tror det mindre har att göra med de lite övertydliga invändningarna mot målningen som tvådimensionell yta (Svangrens pannå står lutad mot museiväggen och vilar ovanpå ett sjok skär bubbelplast), än på den helt traditionella kvalitén att hon med små medel behärskar och rytmiserar en jättelik yta och gör den grundläggande kontrasten svart och vitt spännande.

Detta är det enda abstrakta verket på utställningen. Kanske är det kännetecknande för måleriet idag, som gärna begagnar stora format för att framhäva inte sin teknik utan sitt innehåll. Det är inte så mycket den omgivande verkligheten som avbildas, men definitivt det upplevda, för att citera utställningstiteln – fotografier, reklam, tv, populärkultur och vardagsmyter. För inte så länge sedan hyllades Jeff Koons för sin genomfört innehållslösa konst – det var då, nu är nu och vad man föredrar är i slutänden en smaksak. Måleriet förändras och lever.

Det måste nämnas att ”På plats mitt i det upplevda” bara är den senaste i en lång rad utmärkta, spännande utställningar som under Thomas Millroths ledning ordnats på Ystads konstmuseum. Kommunen har efter en motion i fullmäktige märkligt nog låtit utreda om institutionsdriften kan läggas ut på entreprenad; det verkar som om man inte kommer att genomföra detta men i stället lägga ett sparprogram på en av Ystads verkliga turistattraktioner. Det är lite lugnande, men ett bättre beslut vore att ge konstmuseets verksamhet mer pengar; det förtjänar den.

Jonas Ellerström jonas@ellerstroms.se