Systemvetenskapen

Skärets konsthall har fortsatt hög svansföring. Den här gången är det lilla utrymmet fyllt med grå plaströr. Rören formar raka linjer och tvära vinklar, utställningsrummet framstår som bestämt uppstagat.

Magnus Thierfelders installation är något brutalt och konkret. Det är ordning för ordningens egen skull, ett system för systemet självt. För i rören rinner vare sig rent vatten eller avlopp, ingen cirkulation finns att bryta, om man nu skulle vilja det.

Med Thierfelders utställning har grundaren Gunhild Stensmyr för första gången släppt lite av kontrollen över vad som visas i konsthallen. En utomstående curator, Frida Cornell, har denna gång fått stå för valet av konstnär.

Magnus Thierfelder gick ut konsthögskolan i Malmö för sju år sedan. Han har i sina verk koncentrerat sin uppmärksamhet på blottläggandet av system, tydligast blir det med ett system som verkar ha förlorat (eller aldrig haft haft) någon funktion.

Konstnären tillhör den generation som växt upp under datarevolutionen, ett tryck på en knapp så har du hela förteckningen (av vad som helst). Då ligger det nära till hands att som hos Thierfelder låta associationen till systemet som något oberoende bli till en stomme för estetiken i de egna verken.

Konsthallen sätter med utställningen åter tummen på det som är dess största möjlighet. Det är när rummet som sådant öppnas upp för erövring, när det inte bara används utan snarare tas i besittning. En del av hela grejen med att placera detta arkitektoniska utropstecken i denna konstens avkrok är rimligen att konstruktionen i sig ska tillåtas avgöra, kanske rentav styra, objekten som hamnar här.

I Thierfelders fall är både rummets klosslika form och dess format avgörande för upplevelsen av hans verk. Det lilla rummet tillåter en nära kontakt mellan alla rör och golv, väggar och tak.

Men det slutar inte här. Mellan alla rör tittar några upphängda fotografier på väggarna fram. Fotografierna på gator och hus är kanske inte så mycket att stanna till för i sig men deras existens signalerar tillsammans med rören känslan av en bostad. Den som kliver in i konsthallen kliver in i något som leder associationerna till ett hem, med tavlor på väggarna och avloppsrör till badrummet (fast det är alldeles för många).

På ett lite mer subtilt plan säger Thierfelder oss en del om människans behov av stabilitet. Närvaron, vetskapen, av systemets existens skapar en trygghet. Utan systemet går mycket av tryggheten förlorad, det är ett system som vårdar.

Mitt i allt detta finns också konstnärens practical joke; en pytteliten fontän alldeles vid entrén. En tunn stråle vatten mörkar ner en liten del av stenläggningen framför glasdörrarna in till utställningsrummet. Se där, något fanns som kunde springa läck i alla fall. Fontänen är människans ettriga dans precis vid ingången till ett rum med ett funktionellt system av rör utan humor, eller?

Med Magnus Thierfelders installation skruvar konsthallen ytterligare upp förväntningarna på detta rum.

Martin Hägg
martinhagg@hotmail.com