Ernst Billgren - korkad konstnär eller livsnjutare?
Martin Hägg försöker reda ut varför det är så svårt att kritisera Ernst Billgren. "All kritik rinner av konstnären eftersom konstnären lyckats sätta sig över just kritik. Grattis till bedriften", skriver han.
Bildmaterial
Sextaggad ljusstake.
KONST. Ernst Billgren vill inte att hans bilder ska värderas, allt tal om bra eller dåligt är ointressant. Punkt slut. Eller snarare; all kritik rinner av konstnären eftersom konstnären lyckats sätta sig över just kritik, grattis till bedriften säger jag.
Antagligen beror det här till en del på att han strör en massa minnesvärda uttalanden kring sig: ”Jag har helt enkelt inte bättre smak än så här”, ”Jag försöker bara göra saker jag inte klarar av”, ”Jag har ingen som helst självkritik” och så vidare.
Alltså är den här konstnären lite korkad. Fast det är han ju inte på riktigt. Korkade konstnärer blir förnärmade om någon antyder att deras konst är skit, det skulle aldrig Ernst Billgren bli.
Frågan är när någon ens försökte kritisera honom senast? Alla som skriver om honom tycks stryka honom medhårs, grattis var ordet.
Ändå: Ernst Billgren verkar irriterad på något. Men det är fråga om en subtilt uttryckt irritation, obemärkt smyger den sig in på exakt rätt ställe. Taktiken gör det omöjligt för de drabbade att ge igen. Det är en irritation som samsas med ett avspänt leende.
Vad verkar han då irriterad på? Jo, på den goda smaken. Och den där goda smaken är en borgerlig sådan, från en förfluten tid. Den hör till aristokratin, slottsmiljön och all annan krusidull som fanns före modernismen. Här är relationen till naturen, som en bild, viktig.
Men vem tycker inte sådant är lite löjligt idag? Hans irritation är förståelig, egentligen är den alldeles för förståelig. Ernst Billgren är visserligen en uppriktig prick som formulerar sig på ett kul sätt men så många radikala åsikter har han inte, tro inget annat.
I denna smakernas kamp har alla hans minnesvärda uttalanden hjälpt till att göra honom oövervinnelig. Med boxhandskar av demonstrerad prestigelöshet pucklar han på någon som själv bundit sina händer av prestige. Jag kan bara förundras över en sällsamt lyckosam strategi, ge sig på honom den som törs.
Det är ungefär så här långt det går att komma med (eller mot?) Ernst Billgren. Bilderna producerar han i ett rasande tempo: rådjur, grävlingar, palats och en massa saker av guld, undan ska det gå vad det än är. Resultatet är allt annat än bra, men vad hjälper det när den svajande kvaliteten har blivit konstnärens oantastbara förmån.
Det som återstår är att söka hitta ett lämpligt ord för mannen. Om nu Billgren så effektivt vridit begreppet bra ur mina händer passar väl knappast begreppet konstnär för honom själv? Vad sägs om livsnjutare – inför allas våra ögon, betala den som vill?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus