Dr Mutanens skräckkabinett
Bildmaterial
Helena Mutanens skräckkammare på Skärets konsthall.
oto:
KONST. Framför Helena Mutanens installation framstår döden som något vackert; någonting rent och avskalat, men också som någonting otäckt. Kombinationen får mig att tänka på några rader av poeten Baudelaire: ”Och dock skall ni likna en gång detta as och denna besmittelses pust, ni, solen i min värld, mina ögons extas, min ängel och högsta lust!” Alltså: Vi ska alla den vägen vandra.
Konstnären föddes 1965. På 1970- och 80-talet var hon i lagom ålder för att med hull och hår insupa en del av den tidens våg av skräckfilmer. Såsom Mutanens installation framstår är det också detta hon har gjort, först tagit in och sedan givit ut som en installation.
Föremålen leder associationerna i en tydlig riktning; trädgrenar som kanske är skelettdelar, maskar, stubbar, hjärnor, ett finger, ett öga, ett stycke tyg, lås och nycklar. I galleriet finns en bit stängsel rest, hit men inte längre tycks det säga mig.
Närheten till skräckfilmens estetik säger något ytterligare om Mutanens installation; detta är mitt i allt det otäcka också kittlande komiskt. Över ingången sitter en radda hjärnor i betong, kanske något för Frankenstein att välja och vraka bland? På väggen i den lilla butiken hänger ett hänglås som verkar ha smält samman med en hjärna, var för sig attiraljer naturliga i skräckens tjänst, sammansmälta är tingen mer avväpnade.
Installationen roar samtidigt som den oroar, på samma sätt som det hemska i biografens skräckfilmer ofta ligger snubblande nära det komiska.
För Mutanen själv handlar detta om människans förmåga att förstå sin egen död. Jag skulle snarare se det som ett försök till avväpning genom ett närmande, en slags besvärjelse genom fysisk konfrontation. Skärets konsthall framstår då som en plats för riter kring förgängligheten, Mutanen påminner oss om att vi måste hantera detta.
Konstnären är barn av sin tid, hon har lätt för att fastna vid visualiseringen som fenomen. Hennes installation är bilder av bilder – döden och skräcken erbjuder massvis av dem. Det är en slags lek med klichéer, med en populär uppfattning av någonting.
Bilder av döden var en osviklig del av romantiken, idag brukar inte sådana bilder rankas lika högt. Ändå griper sig Helena Mutanen an ämnet utan synbar tvekan. Med föremål i det lilla formatet skapar hon en maffig helhet. Anslaget är fräckt, lekfullt och befriande.
De vita likmaskarna framstår som det allra tuffaste att avväpna. Överdimensionerade ligger de på hög i installationens mitt – så verklighetstrogna att de när som helst ser ut att kunna börja röra på sig. Men konsthallen erbjuder en möjlighet till fortsatt tillvänjning utanför utställningsrummet; med hjälp av en egen mask. Ett exemplar kostar 900 kronor men konsthallen erbjuder en mängdrabatt för den som önskar fler, kanske mest för de som redan har vant sig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus