I pansarkryssarens kölvatten

Linda Fagerström rör sig bland pendlare i Moskva och ser exploaterade barn på utställningen ”Efter Eisenstein” på Lunds konsthall och Martin Hägg lyssnar till främmande ljud i Malmö.

KONST. ”Pansarkryssaren Potemkin” är väl Sergej Eisensteins mest kända film. Likt hans andra verk propagerade den för det Sovjet som Lenin infört. I syfte att hävda den nya statens legitimitet var filmkonst ett perfekt redskap, inte minst eftersom läskunnighet var få förunnat. Själv beskrev Eisenstein sina verk som montage av attraktioner. Förutom Pansarkryssaren (från 1925) har många av hans filmer i decennier utgjort ett slags grundkurs för filmskapare. Med avstamp i detta konstnärskap arbetar alltså konstnärerna i utställningen Efter Eisenstein. Hans filmer, liksom Kira Muratovas (kallad icke-sovjetisk filmare) visas som en del av utställningen på biografen Kino, medan fotografier av Boris Michailov och Olga Tjernysjova visas i konsthallen.

Överlägset mest intressanta är Olga Tjernysjovas bilder i vilka det nutida postsovjetiska samhället skildras med empati och skärpa. I serien ”På sin post” (2007) har hon avbildat några av de människor som arbetar i Moskvas tunnelbana med uppgift endast att betrakta passagerarna, för att på så vis upptäcka bråk och därmed undvika farliga händelser. Iförda illasittande uniformer spenderar de hela dagarna i sina glasblås, lakoniskt blickande mot alla pendlare. En av dem lutar fundersamt ansiktet mot händerna och utstrålar trygghet, lugn och styrka, en annan ser utomordentligt uttråkad ut. Tjernysjovas fotografier travesterar de åtskilliga konsthistoriska porträtt där en kontemplerande människa försiktigt riktar blicken mot skyn som för att där finna svar på sina frågor. Kanske är det också på detta sätt man kan betrakta de tunnelbaneanställda.

Även i verket ”Tåget” (2003) gestaltar hon transporterandets betydelse i människors liv, eller åtminstone i arbetande människors liv; de som inte har råd med annat än att åka i den nedgångna tunnelbanan eller med Moskvas många pendeltåg. Filmen är inspelad medan konstnären rör sig genom vagn efter vagn i tåget, dörrar öppnas gång på gång i en nästan suggestiv rytm. Det påminner om en rudimentär montagefilm, där samma scen återupprepas med ryck och hopp i klippen. (Tjernysjova är inspirerad just av montagefilmer, särskilt de av förebilden Dziga Vertov.) Upprepningens takt i ”Tåget” förstärks av att den är tonsatt med Mozarts 21:a pianokonsert, som trots sin skönhet också blir en bjärt kontrast till de svartvita bilderna av trötta, trasiga människor. Så kan en konsert också visuellt gestaltas.

Hasselbladpristagaren från 2000, Boris Michailov, visar sin vana trogen verk i serier. Den blåtonade ”I skymningen” (1993) gestaltar det sönderfallande Sovjet med ibland hemska bilder där rostiga sjukhussängar och rekvisita som de för oss i väst så typiska pälsmössorna och konservburksliknande Lada-bilarna är viktiga beståndsdelar. Den blå färgen bidrar till ett slags gammaldags patina, vilket gör att fotografierna ser uråldriga ut. Ändå är de alltså från 1993, en näraliggande historisk tidpunkt. Inledningsvis luras man att se fotografierna som vackra – blå horisonter och suddiga gestalter svävar i de horisontellt utsträckta fotografierna. Vid en närmare anblick upptäcker man så, att motiven är långt från vackra eller harmoniska.

Boris Michailovs bildserie ”Look at me – I look at water” (2000) är en oändligt lång rad färgfotografier som sägs skildra verkligheten på ett befriande sätt, ett som var förbjudet i det forna Sovjetunionen. Bilderna beskrivs som burleska vilket i min uppslagsbok betyder grovkornigt komisk, grotesk, icke-finkänslig komik. Jag undrar om det nakna barn som, avbildat bakifrån på en badstrand, skrevande mot kameran då han eller hon får hjälp av sin mamma att avlägsna en sticka i foten, menar att bilderna är komiska. Den aktuella scenen framstår inte som arrangerad, utan som ett snapshot (eller, det rör sig faktiskt om två liknande bilder) taget av – tja; en pedofil på en badstrand. (Därmed alltså inte sagt att Michailov är pedofil). Sexualiserade barn av bägge könen förekommer i flera av bilderna. Även om fotografierna skulle vara arrangerade (vilket några verkar vara) har barnen naturligtvis varit oförmögna att bestämma om de vill avbildas på dessa sätt. Varför denna bildserie visas på utställningen är för mig helt obegripligt och obehagligt.”Pansarkryssaren Potemkin” är väl Sergej Eisensteins mest kända film. Likt hans andra verk propagerade den för det Sovjet som Lenin infört. I syfte att hävda den nya statens legitimitet var filmkonst ett perfekt redskap, inte minst eftersom läskunnighet var få förunnat. Själv beskrev Eisenstein sina verk som montage av attraktioner. Förutom Pansarkryssaren (från 1925) har många av hans filmer i decennier utgjort ett slags grundkurs för filmskapare. Med avstamp i detta konstnärskap arbetar alltså konstnärerna i utställningen Efter Eisenstein. Hans filmer, liksom Kira Muratovas (kallad icke-sovjetisk filmare) visas som en del av utställningen på biografen Kino, medan fotografier av Boris Michailov och Olga Tjernysjova visas i konsthallen.

Överlägset mest intressanta är Olga Tjernysjovas bilder i vilka det nutida postsovjetiska samhället skildras med empati och skärpa. I serien ”På sin post” (2007) har hon avbildat några av de människor som arbetar i Moskvas tunnelbana med uppgift endast att betrakta passagerarna, för att på så vis upptäcka bråk och därmed undvika farliga händelser. Iförda illasittande uniformer spenderar de hela dagarna i sina glasblås, lakoniskt blickande mot alla pendlare. En av dem lutar fundersamt ansiktet mot händerna och utstrålar trygghet, lugn och styrka, en annan ser utomordentligt uttråkad ut. Tjernysjovas fotografier travesterar de åtskilliga konsthistoriska porträtt där en kontemplerande människa försiktigt riktar blicken mot skyn som för att där finna svar på sina frågor. Kanske är det också på detta sätt man kan betrakta de tunnelbaneanställda.

Även i verket ”Tåget” (2003) gestaltar hon transporterandets betydelse i människors liv, eller åtminstone i arbetande människors liv; de som inte har råd med annat än att åka i den nedgångna tunnelbanan eller med Moskvas många pendeltåg. Filmen är inspelad medan konstnären rör sig genom vagn efter vagn i tåget, dörrar öppnas gång på gång i en nästan suggestiv rytm. Det påminner om en rudimentär montagefilm, där samma scen återupprepas med ryck och hopp i klippen. (Tjernysjova är inspirerad just av montagefilmer, särskilt de av förebilden Dziga Vertov.) Upprepningens takt i ”Tåget” förstärks av att den är tonsatt med Mozarts 21:a pianokonsert, som trots sin skönhet också blir en bjärt kontrast till de svartvita bilderna av trötta, trasiga människor. Så kan en konsert också visuellt gestaltas.

Hasselbladpristagaren från 2000, Boris Michailov, visar sin vana trogen verk i serier. Den blåtonade ”I skymningen” (1993) gestaltar det sönderfallande Sovjet med ibland hemska bilder där rostiga sjukhussängar och rekvisita som de för oss i väst så typiska pälsmössorna och konservburksliknande Lada-bilarna är viktiga beståndsdelar. Den blå färgen bidrar till ett slags gammaldags patina, vilket gör att fotografierna ser uråldriga ut. Ändå är de alltså från 1993, en näraliggande historisk tidpunkt. Inledningsvis luras man att se fotografierna som vackra – blå horisonter och suddiga gestalter svävar i de horisontellt utsträckta fotografierna. Vid en närmare anblick upptäcker man så, att motiven är långt från vackra eller harmoniska.

Boris Michailovs bildserie ”Look at me – I look at water” (2000) är en oändligt lång rad färgfotografier som sägs skildra verkligheten på ett befriande sätt, ett som var förbjudet i det forna Sovjetunionen. Bilderna beskrivs som burleska vilket i min uppslagsbok betyder grovkornigt komisk, grotesk, icke-finkänslig komik. Jag undrar om det nakna barn som, avbildat bakifrån på en badstrand, skrevande mot kameran då han eller hon får hjälp av sin mamma att avlägsna en sticka i foten, menar att bilderna är komiska. Den aktuella scenen framstår inte som arrangerad, utan som ett snapshot (eller, det rör sig faktiskt om två liknande bilder) taget av – tja; en pedofil på en badstrand. (Därmed alltså inte sagt att Michailov är pedofil). Sexualiserade barn av bägge könen förekommer i flera av bilderna. Även om fotografierna skulle vara arrangerade (vilket några verkar vara) har barnen naturligtvis varit oförmögna att bestämma om de vill avbildas på dessa sätt. Varför denna bildserie visas på utställningen är för mig helt obegripligt och obehagligt.

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com