Äkta samtid
Elisabeth Ohlson Wallin är en av vår tids mest samtidskommenterande fotokonstnärer. Martin Hägg har vandrat genom hennes retrospektiva utställning ”Äkta” på Malmö museum.
Bildmaterial
Elisabeth Ohlson Wallin, ”Krucifix”
Elisabeth Ohlson Wallin,”Carolina Gynning”.
Äkta
Elisabeth Ohlson Wallin
Malmö museer
Utställningen pågår till och med 1 februari 2009
FOTO. Elisabeth Ohlson Wallins bilder är minst av allt några snap-shots. Istället uttrycker de lugn, tystnad, stiltje. Oftast är allt noggrant arrangerat och uppställt, ibland demonstrerat teatraliskt.
De här arrangemangen provocerar. Konstnären ifrågasätter våra invanda föreställningar om en slags normalitet. Hur definierar du din grupp? Hur får du beskriva dig själv? Som bög eller transvestit, som hora eller frälsare? Mot vad får strålkastarljuset riktas? Vilken kärlek är acceptabel? Konstnären visar på normaliteten som något överspelat.
Bara tanken på att kasta in kristdemokraternas Göran Hägglund i detta svindlar. Hans ansikte dyker upp på en avbildad tv-monitor. Textremsan undertill bekräftar att han hamnat alldeles fel: ”Barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa”. Alltså personer av olika kön. För det är inte Hägglunds kärnfamilj som sitter framför tv-monitorn: istället är det två kvinnor med ett par barn. Det enda som stämmer är ängeln som svävar över dem. Scenen utstrålar det så typiska ohlsonska lugnet, ingen verkar upprörd. Ibland snuddar konstnären, som här, vid det parodiska, kanske rent av satiriska, genom väl valda sammanställningar.
Besökaren får mycket på ett bräde, utställningen rymmer runt 100 fotografier. En hel del av de här bilderna har visats på andra ställen, inom ramen för större sviter. Här finns bitar ur ”Ecce Homo”, ”In Hate We Trust” och ”Via Dolorosa”, men här finns också en del solitärer. Nyfunna rubriker har fått styra var i lokalen de olika bilderna hamnat; Kärlek, Politik eller Kön.
Favoriter i repris alltså. Men som smakbitar ur större bildserier blir det här ändå lite kaka på kaka. Ta till exempel bilderna ur sviten ”Via Dolorosa” – om människor i det aidsdrabbade Sydafrika. Samlade utgör dessa bilder en av de starkaste fotodokumentationer jag sett – väl jämförbar med konstnärens genombrottsutställning ”Ecce homo”. När bildsviten bantats ner till ett par bilder har budskapet svårare att nå fram.
Men det hon berättar har för den skull inte blivit mindre viktigt. Det som händer när en massa väsentligheter pytsas ut i småbitar är bara att bilderna riskerar ta ut varandra. Ohlson Wallins tematiska arbeten skulle kunna liknas vid en rad utropstecken; mest lyckade ett åt gången.
En för mig ny och samtidigt verklig aha-upplevelse är konstnärens porträttfotografier. Integrationsminister Nyamko Sabuni sitter i en fåtölj med blicken riktad mot mig. Samma pose, i en annan fåtölj, gav en gång i tiden Paul Gauguin åt en av sina tahitier. Både den gamla och den nya bilden utstrålar makt – fast på två helt olika sätt. Nyamko Sabuni har själv makt i en tron som verkar vara hennes egen. Tahitiern gavs en pose, underordnad och bestämd av den store manlige konstnären. En annan höjdare bland porträtten är det av feministen Tiina Rosenberg. Nacken är allt vi får se, hon tar ställning genom att vägra tillträde till sin egen blick.
Elisabeth Ohlson Wallin återkommer ständigt till detta teatraliska rollspel. På utställningsaffischen lutar sig en fotograf, med kameran i högsta hugg, över en barbröstad man. Rubriken på allt är Äkta – det som är äkta är rollerna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus