Ovanliga vanliga
Vår nya medarbetare Jenny Maria Nilsson går en tur genom Dunkers nya fotoutställning och placerar in Sanna Wallins bilder av glidande könshemvister i sitt historiska sammanhang.
Foto Linda Forsell,
Text Sanna Wallin
81 m2 på Dunkers Kulturhus.
Utställningen pågår till och med den 8 februari.
KONST. Ett av den postmodernistiska konstens stora ämnen är könstillhörighet. Fotografer verkar alltid ha lockats av den dynamik som uppstår i bilder på människor som svårligen låter sig klassas som antingen KVINNOR eller MÄN. Konstvärlden vill hävda att problematiseringar kring kön är utmanande, vilket det säkert också är för en och annan högljudd kristdemokrat. Men i dag är normbrytandet norm och fotograf Linda Forsells 21 bilder på Dunkers 81 m² är inte en provokativ strid utan ett mjukt, lite sorgset vardagligt visande på individers strävan mot en egen identitet.
”… for today I am a boy” sjunger sångaren i Anthony and The Johnsons. Pojken i texten längtar efter att växa upp till vacker kvinna. Forsell, som är press- och magasinsfotograf, valde musiken till det bildspel som var utställningsproducent Lena Wilhelmssons utmärkta idé. Tidigare har bilderna turnerat ”hängda” på vägg, men Dunkers har skapat en ”biograf” där Forsells bilder visas omväxlande med författaren och journalisten Sanna Wallins ord – små litterärt beskrivande bitar text med poetiska anspråk konstruerade för att avslöja fördomar.
”Ljuset riktas mot ett speciellt skådespel. Spelets mästare är också sin egen agendas tjänare” står det med vitt på svart botten innan bilden av en kvinna i rollen av man – en ”drag king” – dyker upp på duken. Wallins egen morbror var redan på 50-talet en av de första i Sverige som bytte kön, om detta har hon skrivit i boken ”När jag letar efter Max”.
Elisabeth Ohlson Wallin är en annan fotograf med flera porträtt av homo-, bi- och transsexuella i sin produktion och just nu är hon aktuell med utställningen ”Äkta” i Malmö. Ohlson Wallins bilder gestaltar den idé som är genusforskarnas favorit; att kön är en social konstruktion och inget annat, att människors sexuella hemvist är luddig och kulturellt betingad. Forsells bilder visar en teori som jag menar motsäger detta; att personers sexualitet är något djupt förankrat inom var och en av oss, oavsett utseende och var på man/kvinna-skalan någon befinner sig.
Forsells sköna pojkflicka och muskulösa man-kvinna berättar om något påtagligt, sprunget ur människan – i konflikt med samhällets normalitetskrav.
Berättarmetoden Forsell använder är minimalistisk, nästan oformulerad, och jag skulle gärna ha sett mer kynne och fotografisk särart. Å andra sidan ger den nedtonade stilen utrymme för de porträtterade. Människorna omges av alldagliga rum; de lever med trasiga persienner, små glasdjur och Hemtex-textilier – vi är långt ifrån glamorösa Pride-primadonnor. Bilderna och texterna är inte konstnärligt märkvärdiga, men det dokumentära i kombination med text och utformning ger styrka och kunskap om en verklighet jag sällan ser.
En ung person blundar och lutar sig mot en våldsamt blå vägg som fotograf Forsell slagit en fulblixt i. Han, eller är det hon, blundar. Det är inte den stora nallen bredvid personen utan den lilla konstiga nallen med rött huvud i personens vänsterhand som berör. Detta är inte den lek med könsroller som den franska konstnären Claude Cahun, en föregångare till Cindy Sherman, ägnade sig åt när hon på 1920-talet fotograferade sig själv klädd till man, och inte den trasiga sårbarhet som Nan Goldin skildrar bland sina transsexuella vänner i New York. Detta är en ”svensk” försiktig historia om att vara vanlig trots att man inte passar in i de gängse roller som dikteras.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus