Den svenska gåtan i Köpenhamn
På danska Charlottenborg visas svensk samtidskonst med koppling till den tyske romantikern Caspar David Friedrich. Martin Hägg reder ut begreppen.
Bildmaterial
Ola Billgren, Utan titel, 2001.
KONST. Med nio svenska konstnärer fortsätter Charlottenborgs konsthall att koppla sitt utställningsprogram till Sverige. Störst utrymme ges Ola Billgren med fjorton målningar i stora salen. Det är hans mogna, sena, måleri som visas, ett måleri där fotorealismen förenas med det expressivt abstrakta. Konstnärens tidigare så distinkt realistiska människor ses nu genom någon slags diffus växtlighet.
Målningarna delar sin romantiska touch med Denis Grünsteins bilder, det blir tydligt när båda är med på samma utställning. På Galleri Mårtensson och Persson gick det att se Grünsteins kvinnor i ett ökenlandskap, här befinner sig en kvinna i ett vildvuxet skogslandskap. Samma frågor infinner sig framför hennes bilder på båda ställena. Hur har hennes kvinnor hamnat här? Vad händer i nästa skede? Det genomtänkt obegripliga i Grünsteins fotografier och Billgrens målningar är något att låta sig sugas in i. Det stora formatet och de dunkla färgerna gör Grünsteins bilder än mer gåtfulla.
Romantikens förhållande till naturen verkar fungera som ett sammanhållande kitt för mycket på utställningen. Men riktigt så enkelt visar det sig inte vara, redan titeln förvirrar: Caspar David Friedrich kom aldrig til Sverige…Han blev i Danmark. Förvirringen tilltar när man sedan tar del av tankarna bakom utställningen. Det visar sig inte bara handla om en tysk romantiker, alltså Friedrich, som aldrig kom till Sverige, utan här anges även en svensk identitet som utställningens tema. Här skrivs om svenska konstnärer som studerat i Köpenhamn, om den svenska konsten i förhållande till den danska och så vidare. Ordrikedomen visar på ett behov av att dölja snarare än att lyfta fram; vad är det egentligen direktör Bo Nilsson velat säga?
Några av konstnärerna anspelar på Caspar David Friedrich, andra gör det inte alls. Tydligast anspelning finns hos Lennart Alves. Han har filmat vyn från en båtfärd mellan Sassnitz och Trelleborg, alltså den resa som Friedrich aldrig sägs ha företagit. Ofta är sceneriet reducerat till det enklaste slag av natur, där avskalad himmel möter avskalat hav. Alves film formas till ett utdraget sökande efter den ultimata vyn, efter det perfekta vykortet – möjligt att posta till de som aldrig gav sig iväg.
Även Jan Håfström visualiserar en upptagenhet av Friedrich. Håfström lånar material ur samtidens bildbank för sedan avväpna det. Det har alltid funnits ett drag av popkonst över Håfströms bilder. Hans silhuett av Friedrichs lika sublima som berömda målning av skeppet Hoppet, är förvandlad till något medvetet ofarligt. På så vis passar den på samma vägg som hans ”Mr Walker”, som erinrar om något helt annat. Naturen finns i form av små söta granar, eller möjligen ljusstakar, uppsatta på väggen. Avväpnande var ordet.
Den som jag har svårast att få in under begreppet romantik är Truls Melin. Melins märkliga konstruktioner är en slags kärleksförklaring till barndomens modellbyggen av båtar, plan och tåg. För att kunna göra byggandet till något självtillräckligt får inget av dessa schabrak framstå som i första hand användbara. Meningen med allt finns ju i själva byggandet, i minnet av hur rolig en process i sig kan vara. Med sina verk sticker han effektivt hål på det pretentiösa i romantiken.
Lars Nilssons bygge klingar desto mer romantik. Hans vita trapp snirklar sig uppåt, genom en delvis raserad vägg, för at sluta i intet. Det är precis lika välgjort som någon av Truls Melins konstruktioner, men den här gången både romantiskt och surrealistiskt.
Inget kan förta upplevelsen av det sköna så mycket som när upplevelsen delas av något man ser som förhatligt. Ann Böttcher befläckar sin natur med nazism – men hur skulle nazismen kunna vända romantiken ryggen? Snarare utgör den en självklar fond till ideologin. Bakom glasskivor visas därför vykort med Hitler och ett vackert bergslandskap. I texter från nazismens tid beskrivs människans förhållande till naturen.
Konsthallen säger sig söka efter en egen identitet. Varför då inte börja med det avskalade? Romantiken i svensk samtidskonst räcker gott.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus