I en annan del av världen
Silvia Helperin Sandström har svårt att slita sig från den yttre skönheten runt Teckningsmuseet i Laholm, men när hon väl gör så hittar hon helt nya världar framtecknade av Mari Kretz innanför museiväggarna.
Bildmaterial
”Masshysteri”, 2006.
KONST. Det är något visst med museer som är inriktade på just en enda konstart. Ta bara Grafikens Hus i Mariefred som är ett eldorado för grafikens vänner. Eller Akvarellmuseum på Tjörn som med sitt vackra läge utgör en ypperlig magnet för intressanta konstnärer såväl som för publiken. Teckningsmuseum i Laholm är visserligen något mindre, men som Nordens enda museum i sin art har den en alldeles egen stil och intimitet. Särskilt några stort tilltagna fönster som öppnar utsikten mot Lagadalen och Laholmsbuktens blanka vatten bidrar till en påtaglig känsla av platsens ande. Det skall inte förtigas att sådana extremt vackra utblickar alltid kommer i viss konkurrens med den utställda konsten. Ändå så tror jag att de flesta besökarna uppskattar helheten, både innan- och utanför museet.
Övergripande känsloläge i Mari Kretz teckningar har förutsättningar mer än tre sekel tillbaka i tiden. Utställningen fokuserar huvudsakligen på människan, hennes kropp, kroppsdelar, och kroppsvätskor. I hennes temakrets får också möblemang, mekaniska attiraljer, enstaka byggnader gestalt med tidsarom – som de i tuschteckningen ”Den anatomiska teatern i Padua I och II” (för övrigt den första i sitt slag, färdigbyggd 1594). I somliga verk återupplivas 1800-talets hurtigt gymnastiserande generation. Då som idag ville man förbli i evig toppform. En doft av tysk zeitgeist/tidsanda finns uppfångad här, särskilt i ”Stöd blott på fotsulan” och ”Hjässa bevarad”.
Konstnärens œuvre spänner från 2000 till 2008, och det är tuschteckningar som i sin avskalade enkelhet får ett nästan emblematiskt utseende som i den snillrika bilden ”Tårpölar på hög” med tillkomstår 2000. I den framkallar minimala linjer maximal upp- eller inlevelse. Konstnären uttryckte i ett samtal näst intill ett avståndstagande från sina äldre verk, till förmån för sina senare.
Visst är hennes blyertsteckningar från 2006–2008 konstnärligt klanderfria. Med täta streck och fin modulerad svärta liknar de nästan svartvita fotografier. Men de saknar de tidigare tuschteckningarnas komprimerade slagfärdighet. I collaget ”Running from Gustavianum” fejkar två kurviga strängar av gulnat tidningspapper långa vägar där marionettaktiga män utför sina besynnerliga övningar. Huvuden av två exemplar av Einar Nermans välkända pojke på Solstickständstickorna svävar i var sin ballong ovanför Uppsalas Gustavianum (från 1663). En av pojkarna blåser på dess tak som har börjat brinna. Eller släcker han kanske branden med sin andedräkt? En annan skicklig strategi med olika papperssorter får sin kluriga tillämpning i collaget ”Swedenborgs Fåtöljer” som efter bästa förmåga förmedlar en klärvoajant stämning.
Det finns mycket att upptäcka bland utställningens 51 verk, och det tar en stunds botaniserande innan man upptäcker triptyken ”Även här har gudarna varit”. Det rör sig om ett större antal minimala, likformiga hus, tecknade i blyerts med tunna streck. Jag bara hoppas att gudarna den gången hittade hem bland kåkarna.
Utställningens absoluta höjdpunkt är ljudinstallationen ”Ta Kymatika” (av grek. ordet ”kyma” = våg), sammanställd av tre vita bord uppifrån belysta av var sin lampa. I själva verket är bordsskivan ett till bredden med vatten fylld kopparkar vilket av ögat uppfattas som en vitlackerad bordsskiva. Över ”bordsskivans” blanka ytan spelar mångfaldiga fina linjer i ständig föränderliga mönster, ackompanjerade av märkliga och ibland hiskliga (o)ljud.
Katalogbladets kommentar till verket: ”Ljud från skadade organ i människans inre passerar genom vattnet samtidigt /som vattnet reflekterar ljudvågornas komplexa mönster. (---) ”Ta Kymatika”/genomfördes i samarbete med Dundee University i Skottland.”
Jag backar tillbaka till tuschteckningar och stannar åter igen upp vid Anatomiska teatern i Padua. Som naveln på en stor rund kropp står dissektionsbordet i centrum av den sal där dissektionen som en teaterscen utfördes inför hundratals medicinstuderande. En gång märkligt nog, men idag är ju sådana föreställningar genom filmen vardagsmat för mångtusende garvade tv-tittare med nyfiken vämjelse inför liken som kan skärskådas i ordets sanna bemärkelse.
Sammanfattningsvis kan sägas att utställningen är sevärd bara genom verkens annorlundaskap och dess röda tråd som knyter samman konstverk till konstverk.
I en avdelning för sig på museet visas ett urval svartvita teckningar av Hardy Strid, född 1921. Det har blivit ganska tyst omkring denne mångsidige och ibland färgsprakande konstnär. Därför upplevs denna samling av hans abstrakta verk extra välkommen som något av en kontrapunkt till Mari Krets berättarglada utställning.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus