Såsom i en spegel

Karin Westeman ser konstnärerna Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson förvandla Landskrona konsthall till lustiga huset med hjälp av spegelfilm som skapar reflektioner och illusoriska rum.

KONST. På Landskrona konsthall presenteras nu den tredje och avslutande utställningen i projektet "Spelplan" Landskrona konsthall som drivs av Kultur Skåne och Landskrona kommun. 2007 presenterades den första utställningen "Markerad, omarkerad" av Marit Lindberg och Elisabet Apelmo och ett år senare Jörgen Carlo Larsens och Axel Liebers "Inside Modernism". Avslutar projektet gör Malmökonstnärerna Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson med utställningen Synrand. Gemensamt för utställningarna är att de haft konsthallens arkitektur som utgångspunkt och intressant är hur skilda utställningar denna förutsättning har skapat.

Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson har valt att visa en helt tom konsthall och är de som tydligast sätter fingret på konsthallen som utställningsbyggnad med dess svårigheter och möjligheter och drar detta till sin spets. För det är inte helt lätt att visa konst i en modernistisk kub vars väggar genomgående består av glas. Konstnärerna har löst problemet genom att låta konsthallen agera i ett intrikat samband med konstverket och behandlat byggnaden som ett objekt som i sig själv har en styrka som enskilt konstverk. Genom att klä konsthallens glasväggar med reflekterande spegelfilm i olika höjder får byggnaden nya förutsättningar och tolkningen av den tillförs ytterligare betydelser. Slående är hur mycket detta enkla grepp förändrar och hur det förstärker upplevelsen av arkitekturen. Jag förvånas över att det gick att ta denna till synes fulländade byggnad ett steg längre och ge den nya förutsättningar.

Spegelfilmen, både in- och utvändigt, täcker inte hela fönstren och bryts oftast i ögonhöjd vilket gör glasytorna både transparenta och reflekterande. På så sätt skapas en oändlig mängd bilder men också en viss förvirring då bilden bryts just vid synranden mellan spegelfilmen och glaset. De reflektioner och bilder spegelfilmen skapar ifrågasätter vår upplevelse av vad vi egentligen ser och ställer frågan om vi verkligen kan lita på våra synintryck? Och det är en märklig upplevelse, vacker och lugn men ändå oroande och gäckande. Lättillgänglig utan att bli platt och hela tiden upptäcker jag nya djup och dimensioner, som ett ögats eko där den första bilden efterhand förs vidare och fortplantar sig.

När jag tycker jag sett allt och börjar längta efter mer än de tomma ytorna upptäcker jag något nytt. Minsta rörelse skapar en ny bild och ett annat sätt att se på rummet men också på mig själv. Det är svårt att undvika bilden av sig själv och hur denna bild leder vidare, det är förvirrande men skapar också en utökad medvetenhet om rummet och kroppen och deras förhållande sinsemellan. En intressant relation uppstår mellan hjärnan och kroppen och jag upptäcker en skillnad i hur min kropp respektive hjärna upplever bilderna. Ibland ser mitt öga något men om jag försöker få min kropp att vara där hindras den av en vägg. Rent fysiskt hindras min kropp att befinna sig i vissa av de rum jag ser. Betyder det att de är mindre verkliga? Ser jag det så finns det, eller? På liknande vis som medvetenheten om rummen ökar, ökar även min medvetenhet om mitt seende och jag blir mer uppmärksam på vad jag ser och min egen synlighet. Det är en känsla av att jag försvinner i alla bilder samtidigt som jag är så synlig. Och jag frågar mig om vad som försvinner i detta, vad jag ser men också vad jag väljer att inte se, allt syns men syns egentligen allt?

Det fina med "Synrand" är enkelheten och hur utställningen balanserar på gränsen mellan lustiga huset och mardrömslabyrinten. Det kunde blivit för övertydligt och banalt. Konstnärerna kunde gjort det enkelt för sig genom att förlita sig på besökarens medverkan eller husets fantastiska arkitektur. Men så blir det inte. Genom det väl uttänkta genomförandet undviker de fällorna och skapar en konstupplevelse som blir både allmängiltig och personlig. Det spännande med konst är att även om vi rör oss i samma rum och ser samma saker så skiljer sig vår upplevelse av det vi ser och det ser jag som en av de viktigaste ingredienserna i bra konst. Och att dessutom göra det med så enkla medel som ett glashus och spegelfilm som Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson har gjort är ännu bättre.

Karin Westeman