I huvudet på Max Book
Jenny Maria Nilsson ger sig högst fascinerad in i Max Books egensinniga värld som nu ställs ut på Landskrona konsthall.
Bildmaterial
Some & Lonesome
Max Book
Landskrona konsthall
Utställningen pågår till och med den 14 juni
konst. En jungiansk psykoanalytiker skulle nog gärna sätta tänderna i Max Books undermedvetna. ”Jag drömde om sill natten då pappa dog”, berättar han. Drömmen inspirerade målningen ”Seen sill Hallgang”, ett kärleksfullt utfört verk med bland annat sill, en liten hejaklack och en äldre man vars trötta ryggtavla rör sig bort och ut ur duken.
”Bölj Amurca” heter en annan målning – verkens namn är likt en förlängning av färgen självt stigna upp ur målningarna. Förgrunden på ”Bölj Amurca” upptas av två tamilska tigrar hämtade från nyhetsbilder och placerade i svenskt skogs- och sjölandskap. Mittemot dem på andra sidan sjöstranden glimmar ett gåtfullt ljus och över vattnet tornar en skugga. ”Mina föräldrar varnade mig för sjögubben” säger Book. Han har framkallat fiktionaliserade karaktärer ur ”vanliga” människor från fotografier. Gestaltningarna är nästintill litterärt utmejslade och givna den typen av väsenlika kvaliteter som man finner hos spöken, demoner eller gudar.
Max Book var det stora namnet inom svenskt måleri på 1980-talet. Han är född 1953 i Långsele och autodidakt, numera boende i skogen i Handen utanför Stockholm. Book har under fem år framställt 26 stora målningar under titeln Some & Lonesome. Landskrona konsthall visar nu tolv av dessa inklusive en handfull lite mindre verk. "Some & Lonesome" syftar på Books uppfattning om att globaliseringen är en myt: ”Hur mycket man än reser så känner man ändå bara några, Obama känner också bara några.” Kanske menar han att ensamhet är vårt arv och att det finns en naturlig och nödvändig begränsning för hur många människor var och en av oss knyter an till.
Målningarna har arbetats fram simultant, lager efter lager, bakgrunderna är skarpa medan påförda bilder är dunkla och flyktiga. Känner ni till ”Ambassadörerna”, en målning från ungrenässansen av Hans Holbein den yngre där en förvriden skalle svävar i förgrunden? Skallen återges korrekt om den ses nedifrån. I klassiskt måleri användes skallen för att påminna om förgänglighet. Books kombination av diffusa gestalter mot skarp fond gör detsamma.
Book har utsatt de stora dukarna för en massa olika kemi, vilket lämnat ytan reliefartad. Jag antar att det krävs is i magen för att doppa ett gummiband i färg och skjuta det mot något man arbetat på i fem år så som Book gjort. Färgen slingrar sig likt tårtgarnering eller ett obegripligt partitur över dubbelexponeringar och ibland typiskt misslyckade fotografier, sådana man vanligtvis slänger. Som i ”Jögelen”, där en utfrätt bild av Books bror förekommer. Broderns hand skymmer ansiktet, är han trött, bländad eller döljer han tårar?
Eftersom jag är drabbad av kategoriseringslusta gnager frågan om det är en dystopisk eller utopisk värld som Book skapat. Dystopi för dekadansen och de muterade eller defekta människorna som kunde vara hämtade från ett sci-fi-skillingtryck, en skev värld eller så beskriven av ett galet medvetande. Eller utopi för omsorgen – Books värld är attraktiv, människor vrängda men magiska och spännande, ett pojkboksäventyr med en skärva av Beckettsk humor och revyaktig glädje. Slutsats: det är både en dys- och utopi, en mix av den gotiske pre-surrealisten Hieronymus Bosch och sagovärlden Oz.
Book omfattar mycket, han är musiker i electronicabandet ZëBB Academy och inspireras i det skapande arbetet av sådant han gillar; Debussy, Bach, Stockhausen och den finstämde Sibelius. Det är mycket Sibelius och romantiskt naturmåleri i hans verk, en skogsvärld med ekon av Liljefors och Zorn som gästas av Hitchcock och Tarkovskij. Attraktionen i "Some & Lonesome" är att Book lyckas med att egensinnigt filtrera sin kärlek för omvärlden och sitt intresse för kultur via sina egna skärpta och lekfulla sinnen. Där finns den behärskning av mediet och den lojalitet mot estetiken som är den store konstnärens signum.
I en intervju med David Lynch, en annan av Books favoritregissörer, frågade en journalist ”varför är allting i dina filmer så konstigt?” Lynch såg oförstående ut och svarade ”Konstigt? Det är så jag uppfattar världen.” Book, vill jag mena, rapporterar från sin egen upplevelse av tillvaron.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus