Första bilderna från skandalutställningen

Många har pratat om det. Ingen hade sett det förrän i tisdags. Jonas Ellerström var på plats på Konstfack när Anna Odell som en av 157 elever presenterade sitt verk på skolans examensutställning.

Konst. Anna Odells ”Kvinna. Okänd. 2009-349701” består av tre filmer och en video med en sammanlagd speltid på en timme och tre kvart, dessutom uppförstorade sidor ur vårdjournaler. Den film som visas i det mittersta båset visar, vad jag förstår i realtid, händelserna på Liljeholmsbron i januari i år då Anna Odell spelade psykotisk, försökte lugnas av förbipasserande och efter knappt en kvart hämtades av tillkallad polis och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Den andra filmen utgörs av en bild på en sjukhussäng med spännbälten; under åtta minuter hörs en bandupptagning av det samtal Anna Odell morgonen efter händelsen hade med en läkare på sjukhuset och som inleddes med att hon avslöjade att hennes agerande var spelat.

Den tredje och längsta filmen visar Anna Odell i ett antal telefonsamtal med personer inom psykvården, från skötare till chefer. De är inspelade före händelsen på bron och samtalen rör vilka reaktioner som kan tänkas på ett sådant agerande och om konstprojektet löper risk att anmälas. Anna Odell ställer också frågor om exempelvis i vilka situationer och enligt vilken beslutsprocess psykofarmaka sätts in i akutlägen.

På ena väggen i ett av båsen sitter vårdapparatens officiella beskrivning i journalform av intagningen i januari i år; mittemot sitter motsvarande beskrivning av den händelse som utgör grunden för hela verket. 1995 var Anna Odell psykiskt sjuk och omhändertogs på Liljeholmsbron, där hon balanserade på räcket, av polis och fördes till S:t Görans. Den personliga bakgrunden har Odell den senaste veckan berättat om i intervjuer, den framgår också tydligt av de inspelade telefonsamtalen med vårdpersonal och av morgonsamtalet med läkaren.

Det samtalet slutar med att den kvinnliga läkaren upprörd ber Anna Odell att ge sig iväg, och förklarar (jag citerar inte ordagrant) att hon tycker hennes beteende är hänsynslöst. Odell frågar: ”Så du vill inte lyssna på vad jag har att säga?” och läkaren ber henne på nytt ge sig iväg. Efterspelet är välkänt och ännu inte avslutat; Odell står polisanmäld för våld mot tjänsteman och falskt alarm, Konstfack har tillsatt en internutredning och förklarat att man i fortsättningen inte skall visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser. Diskussionen har förutom Odells agerande gällt signaturen Nugs examensarbete från 2008, en videofilm som visar hur en tunnelbanevagn sprejas med graffiti.

Det har med all rätt påpekats att de konstnärliga aspekterna saknats i den ofta upprörda diskussionen. Odells verk har inte varit slutfört, och när det nu premiärvisas offentligt bör det stå klart att det är ett ambitiöst och giltigt konstverk som inte skall underkännas. Det hindrar inte att det har brister – det är långt och ofokuserat, och har mer karaktären av en redovisning än av att det insamlade materialet bearbetats. Skall konsten – konsten i allmänhet – förtjäna den status av forskning och den politiska relevans den gärna vill ge sig måste ett mått av analys och framläggande av slutsatser ingå.

Nu är det uppenbart att Anna Odell inte är en Günther Wallraff. Hon har inte spelat psykotisk för att vinna insideserfarenheter av vården, de har hon redan. Hennes upprepning av de dramatiska händelserna 1995 på Liljeholmsbron är såvitt jag förstår en form av besvärjelsemagi, av exorcism enligt den folkmedicinska formeln ”lika botar lika”. Efter att ha genomgått omhändertagande, intagning och fastspännande en gång till, men denna gång i full kontroll över situationen eftersom hon bara spelar, skall hon ha gjort sig fri, skall hon ha upphävt den offerroll hon menar att hennes tidigare vårderfarenheter dömt henne till.

Att konst kan ha och ofta har självterapeutiska avsikter är välkänt, likaså att den ofta utgår från egna erfarenheter och på så vis kan sägas vara självcentrerad. Detta är inget som berövar den dess giltighet och inte heller dess förmåga att tala till och vara betydelsefull för andra än sin upphovsperson. De etiska problemen med Anna Odells handlande ligger ändå i detta att hon bara är ute efter att bearbeta sina egna trauman, att hennes projekt inte räknar med de personers emotionella och yrkesmässiga reaktioner som det oundvikligen kommer att involvera: de förbipasserande på bron, vårdpersonalen, läkaren i morgonsamtalet. Privatpersonen Anna Odell, sådan hon framstår i intervjuer och i sitt verk, väcker min empati men jag kan inte klandra läkaren som arg och upprörd ber henne att ge sig iväg. Frågan är också om Anna Odell just då hade så mycket att säga, ens om läkaren varit beredd att lyssna. Hennes verk övertygar inte om detta, det har inte egentligen lyft hennes erfarenheter och hennes försök att göra sig fri från dem över det privata.

Konstfack har gått med på att betala skadestånd till S:t Görans sjukhus. Det gör de rätt i; om Anna Odell också blir personligen bötfälld bör hon betala. Detta är juridik och förminskar inte den drabbande kraft som hennes verk har i enskilda delar. Det visas i sommar på Kalmar konstmuseum; det vore mycket rimligt om svensk TV visade det i sin helhet, utan tillrättaläggande eller kommentarer, för att göra diskussionen mer substantiell och fruktbar.

Anna Odells verk är varken konstnärligt okomplicerat eller etiskt okontroversiellt. Jag önskar ändå att hennes försök att bli kvitt sina demoner lyckats.

Jonas Ellerström jonas@ellerstroms.se