Längtan efter evigheten
Jenny Maria Nilsson ser ingen anledning att inte förälska sig i det kitschmåleri som är sommarens stora utställning på Krapperup.
Kitsch” – en utställning med Odd Nerdrum och sex av hans elever
Odd Nerdrum, Helene Knoop, Kjetil Jul, Jan-Ove Tuv, Monika Helgesen, Joakim Ericsson och Hege Elisabeth Haugen
Krapperups konsthall.
Utställningen pågår och med den 19 juli.
konst. ”Därför kallar jag mig kitschmålare. Jag har förstått att de som kallar sig konstnärer har en helt annan uppfattning om skönhet än vad jag har” säger Monika Helgesen, en av Odd Nerdrums elever. För några år sedan gjorde Nerdrum stor sak och avsvor sig begreppet konst. Nutida sådan, menade han, föraktade tradition, lidelse och existentiellt innehåll, vilket han eftersträvar i sitt arbete. Han approprierade alltså ordet somliga kritiker använde som tillmäle. Kitsch är inte ironiskt menat. Med allvar kallar sig Odd och hans elever kitschmålare och det är en uttalad kamp mot modernismen.
Under renässansen, åtminstone den tidiga, var konstnär inget högstatusyrke. Hade Leonardo da Vinci inte fötts utanför äktenskapet skulle han inte tillåtits bli lärling hos en florentinsk målare, det var inte passande för någon av börd. Konst beställdes av kyrka och stat och tillverkades i mästarnas verkstäder. Här fanns ett system där hantverksskicklighet effektivt ”ärvdes”. Det går att betrakta renässansens konstvärld som motsatsen till den nutida mycket individbaserade konst som ofta utövas idag. Kitsch i Nerdrums mening är konst där känslan är överordnad och han förefaller ha tagit upp det renässanska lärlingssystem där hantverket är lika viktigt som idén.
Svenske Joakim Ericsson, tidigare Nerdrums elev, nu aktuell på Krapperup, har varit lärare på konstakademin i Florens och förestår numera en filial i Mölndal. Där undervisas i denna genre av figurativt, traditionsenligt måleri och det gör mig nyfiken på hur stark denna riktning kan växa sig inom svensk konst.
Krapperups konsthall är ett utmärkt visningsrum för dessa verk och utställningen är en uppseendeväckande händelse. Själv ser jag ingen anledning att streta emot den passionerade sturm-und-drang-skönhet som slår emot en – jag gör som målarna och ger mig hän. Somligt påminner om det moster Kerstin försökte måla, annat har drag av skira 80-tals-vykort med förtrollande motiv eller för tankarna till de där sammetsaffischerna folk hade på 70-talet. Jag räds inte det utan älskar blandningen av folklighet och de stora mästarnas värld – för det är förtroget och habilt utfört.
Nästan samtliga deltar med självporträtt. Jag har alltid tänkt mig att konstnärer porträtterar sig själva av samma orsaker som psykologer går i terapi. Helene Knoops står mot mörkröd bakgrund i militärjacka med pipa i munnen, det sistnämnda möjligen en hälsning till hötorgsklassikern Fiskargubben – humoristiskt och särskilt är det i vilket fall.
Klärobskyr, tekniken att låta ljuset komma från något som inte är en naturlig eller synlig ljuskälla och som ofta frambringar en motsättning mellan ljus och mörker som ter sig magisk, var något till exempel Caravaggio var mästerlig på. Ericssons klärobskyr i sitt självporträtt ”The King is Dead, Long live the King” har en utmärkt och dramatisk effekt. Motivet – Ericsson själv – tycks vara en storslagen gestalt hämtad ur nordisk mytologi.
”En koncentrerad essens av stark kommunikation” benämner Ericsson måleriet. Ibland hävdas att det figurativa måleriet förlorade sin roll efter år 1839 då fotografiet kom. Fel, enligt den dåtide franske poeten Baudelaire, som menade att ett foto är sprunget ur en maskin och att endast något framtolkat av en människa kan vara tillräckligt passionerat för att kallas konst. Ericsson och Baudelaire är kanhända överens.
Kjetil Jul är min egen favorit. Oljemåleri bör ses i verkligheten, det finns en lyster kring hans små landskap. Impressionism och romantik samsas i dem, de är ödmjuka och tveksamma, känslan är ljuv och mörk på samma gång, som de förtrollande skildringar av landskapet som finns hos systrarna Brontë eller den irländske poeten Yeats.
Någon bad Nerdrum formulera vad modernismen saknar, så han skrev en lista: Ett öppet tillitsfullt ansikte, sensuell hud, gyllene solnedgångar och längtan efter evighet. Nu finns allt det där i Krapperup.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus