Flickigt bortom romantiken
Malin Josefin Forssell ser Astrid Svangren ta ytterligare kliv framåt i sitt utforskande av flickan bakom förklädnaden.
Bildmaterial
en violett doft av nykammat hår eller som att normalisera
Astrid Svangren
Galleri Arnstedt, Östra Karup
konst. Över plexiglas, speglar och japanskt sidenpapper låter Astrid Svangren färgen rinna och bilda abstrakta mönster. Med fint tecknade kvinnofigurer, klädesplagg eller köksutrustning skapar hon narrativa historier till. Hon låter varje element kommunicera tillsammans, ta fram och förstärka varandra. Det är slående hur sammansatt hennes bildvärld har blivit när hon nu ställer ut ett tiotal nya verk på Galleri Arnstedt.
Med att bearbeta sitt material från minst två sidor strävar Svangren efter att vidga bildrummet. Samtidigt låter hon valet av material relatera till innehållet. En spegel som hon målat över med lila färg har hon också tecknat en del av köks- och sovrumsinteriör på. Medvetet slarv låter vissa ytor stå omålade och man ser sig själv skymta fram. Bredvid hänger ett verk av plexiglas, den har målats svart och över har hon klottrat med vit krita. Längst ner finns en liten tecknad krage. Kvinnans närvaro märks trots hennes fysiska frånvaro, då vi rör oss i hennes sfär.
Samma känsla återfinns i ett pappersmönster, som ser ut att vara en del till en kjol. De plisserade vecken är sydda med tråckelstygn, små imaginära trasigheter är lagade, verklig trasighet har lämnats orörd. En bit ser ut som den rivits bort. Det ömtåliga kontrasterar mot det brutala.
Den delen verkar istället ha hamnat i ett annat verk. Av samma material har Svangren rivit remsor och tecknad kvinnofigurerna på. Lager på lager har hon har nålat upp dem sida vid sida och över varandra. Alla bär de på olika roller och förklädnader. Den introverta kvinnan som döljer ansiktet med sitt hår finner man även i teckningen intill. Vem är hon? Är hon viktig? Ett rosa silkespapper har nålats över för att skymma den övre delen.
Det finns en utsatthet, en fråga om kvinnlighet, som jag känner igen från Sigrid Hjerténs måleri. Jag tänker bland annat på hennes kvinnofigurer i ”Ateljéinteriör”. Båda konstnärerna utgår från sig själva, skapar alter ego och problematiserar sina roller i olika sammanhang.
Det är en stark utställning av Astrid Svangren och det är intressant att se hur hon utvecklar det abstrakta måleriet bredvid det figurativa. Framför allt fångas jag av den intelligenta kopplingen hon gör mellan dem. Det är nästan så jag tycker det är synd att separera dem. De bör säljas tillsammans!
Men det finns ett par verk som jag ställer mig frågande inför. Bland annat en spegel med fastklistrat cellofan och pappersbitar känns inte genomarbetat och har svårt att passa in. Ytterligare ett verk som liknar ett draperat bakstycke av en historisk klänning lider av samma problem. Jag kan förstå den skulpturala poängen men jag upplever att Svangren söker något som hon ännu inte hittat rätt uttryck för. Det är lite synd, för utan dem hade hon skapat ett ännu mer sammanhållet bildrum.
Astrid Svangren kan, trots hennes flickiga stil, inte anses vara romantisk, däremot kan Roland Persson, som ställer ut i ett av projektrummen framstå som det. Åtminstone i ett avseende. Han visar ett verk som består av tusentals tusenstjärnor utspridda på golvet som tituleras ”Älskar, älskar inte” och säljs kilovis. Effekten av ironi och allvar gör att det blir svårt att hålla sig för skratt trots att det smärtar i bröstet. Men sällan har jag sett ett så vackert verk. Hans övriga verk är inte alls romantiska, de består av skulpturala djur av silikon som krupit in i den mänskliga världen. Första tanken blir Ernst Billgren men Roland Persson visar en helt annan underfundig humor och då är Billgren genast långt borta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus